Tänkte innan att jag skulle springa gatlopp genom stan för att shoppa ny topp/klänning för att matcha det vackra vädret. Dessutom behöver jag ju ett par Wayfarersglajer, som jag har skrivit om innan, eftersom solen envisas med att skina. Mina gigantiska solglasögon känns så sjukt 2006 och jag måste förnya mig. Jag har dock hittat ett par perfekta Ray-ban-kopior på Top shop för det facila priset av £15. Det borde ju inte blir så mycket i svenska kronor. Jag hoppas bara att de finns i Sverige, men det borde de ju göra. Jag ska dessutom på VIP-shopping på just Top shop i kväll och då får man 20 % rabatt så det skulle ju passa utmärkt. Jag är en extraprisjägare av stora mått.

Om jag någonsin gifter mig /blir bortgift (och NEJ, N du behöver inte känna någon press för jag vill verkligen INTE gifta mig nu) så vill jag inte ser ut som en maräng. Jag vill ha en enkel vit klänning med ett tjockt svart sidenband i midjan. Tubklänningen nedan är ganska fin trots att banden inte riktigt är så breda som jag vill. Egentligen vill jag ju bara rippa Shanna Moaklers klänning rakt av för den är så sjukt cool men det känns lite stalkigt och fantasilöst. Men jag älskar hatten och hennes svarta make up som hon hade på själva bröllopet. Men som sagt, det är lång tid tills dess så jag har nog tid på mig att fundera.

Här under ser ni Shanna på ett dåligt foto. Den svarta klumpen på huvudet är en hatt med flor. Sedan är urringningen enorm – men cool. Det är i princip omöjligt att hitta bilder från det där bröllopet eftersom det inte filmades etc.

Ja det här var också en kväll. Det började med att jag nös tusen gånger och ögonen rann så jag var tvungen att ta en allergitablett. Den gjorde så att jag befann mig i ett töcken mellan sömn och vakenhet hela eftermiddagen. Var ute en runda under sen eftermiddag alldeles för varmt klädd så jag kämpade med svåra klimakteriesvettningar genom halva Södermalm. Klockan halv sju åkte vi för att storhandla på Ica Maxi i Handen. Det gjorde resten av södra storstockholm också. Köpte mat för 750 kronor men det enda jag kan komma på att vi köpte var champinjoner och coca cola. Kom hem strax efter halv nio och kastade in en färdigrätt i mikron i akut hungersnöd. Just då gick den förbannade strömmen ännu en gång vilket gjorde att jag inte fick någon mat. Bredde mackor i skenet av ett värmeljus. Stirrade surt på N ett tag som slutligen satte på en film på laptopen. Den hette Ghostrider och var så dålig så att det inte ens går att beskriva. Nu kom strömmen och jag slipper således filmen. Är helt slut. Puh.

Dagens kvava sommarsoundtrack är den The Curedoftande Tonight I have to leave it med de svenska stoltheterna Shout out louds. Ett mycket bra band som dessutom fått fina recensioner för albumet som släpps idag.

På lördag ska jag få min födelsedagspresent av N. Det enda jag vet är att jag inte ska boka in något annat den dagen, att jag ska upp tidigt men behöver inte sminka mig utan bara ta på mig s.k oömma kläder (vilket jag aldrig har ägt), att det är sju olika moment och att jag måste använda hjärnan och benen. Självklart satte spekulationerna igång. Det som jag är mest rädd för är att N har iscensatt ett eget ”fångarna på fortet” som jag måste tävla i – ni vet springa med dvärgar, klättra och tänka och slutligen inte bli uppäten av tigrar. Annars kan det också röra sig om en skattjakt i trampbåt. Kanske ska jag trampa igenom Stockholms innerstad och lägga till på valda ställen för att leta ledtrådar. Om det är det börjar jag gråta. Jag kan för mitt liv inte komma på vad det skulle kunna vara. Skönt att man är en sådan person som tar allt med ro. Som inte lider av GAD eller bräckliga nerver. Som bara kan go with the flow. Typ.

I måndags var Kirsten Dunst på premiären av Spiderman 3 i London. Hon var tillställningens klara huvudperson men smet iväg bakvägen när filmen började. Istället festade hon med sin nya rockstjärnekille Razorlightsångaren Johnny Borrell. Ibland är det befriande att se de perfekta Hollywoodstjärnorna uppföra sig som vem som helst som trillar ut från Debaser/Spy bar/Sturecompagniet/Berns etc vid stängning.

Det börjar glamoröst.

Och slutar mindre glamoröst.

Bilder: people.com och aftonbladet.se

Ja så är man hemkommen efter en överdos av asiatisk mat. Det började bra med sushi av häpnadsväckande god kvalitet. Dock var jag alltför ivrig att börja äta så därför blev fotot mycket suddigt.

Sedan gick jag på andrarätten i form av mongolian barbeque. Även den var suverän – fina bitar biff och c:a tusen olika färska grönsaker att välja mellan. Jag tog nästan alla.

Efter det gick jag på kinamaten. Den var okej. Nu var jag visserligen så mätt så det var svårt att känna rena smaker.

Men det stoppade inte mig från glassbuffén.

Henrietta skrattar ihjäl sig och Mats spelar oberörd i den exklusiva miljön.

Sedan var det då dags för godisbuffén. Mats åt stekta ägg med sked.

Slutligen kom jag hem. Ont i magen. Buffé är för puckon som inte förstår sin magsäcks storlek.

Det sista fotot är f.ö ett montage.

Ibland undar jag, som många andra, vad som hände med allas vår Britney Spears. Jo hon gifte sig med en första klassens white trash, fick två ungar på typ ett år och bröt sedan ihop och rakade av sig håret och blev intagen på rehab. Det enda jag inte förstår i den här härvan är varför hon envisas med att klä sig värre än en julgran från 1991. Hur kasst man än mår, hur nere man än är så går det inte att försvara valet guldkedjor till mjukisbyxor eller små Brandon Walsh-solglasögon. Herregud flicka, gråt och knapra piller i ett par hederliga svarta mysbyxor och ta gympaskor och munktröja till som vi andra dödliga. Och skippa för all del i smyckena. Brittan ser ju värre ut än den påhittade white trash karaktären Joy i My name is Earl! My advice to you Brit.

 

 

 

 

Jag håller på att ladda. Inget kanske direkt genomtänkt laddande utan mest så kallad mental träning. För klockan sju går det av stapeln. Det sedan länge planerade ”äta-buffé-tills-det-står-dig-upp-i-halsen-för-att-få-mest-valuta-för-de-128-kronorna”. Ja, det är idag vi samlas på Odenplan och beger oss för kinamatsfrossande klockan sju. Inte förrän efter klockan 22 kommer jag att tänka på de svältande barnen i Afrika. Och då kommer jag antagligen att gråta både av magknip och västvärldsäckel. Men ibland måste ens värderingar stå tillbaka för ens hobbies. Äh, who am I kidding, jag äter ju alltid för mycket.

Okej då, jag är väl lite kär i Skeet Ulrich som spelar huvudrollen i Jericho. Efter att ha irriterat mig en aning på hans ständiga munktröjor och dåliga hållning har jag nu insett att han trots allt är en mycket fin hjälte med bad boybakgrund. Även om hans ena öga är lite slött. Längtar till onsdag när nästa avsnitt går i det stora landet i väst.