Jag bara älskar att titta på tv4 när det handlar om Tittarombudsmannen. Då ringer en massa sura och bittra pensionärer in och gnäller på de mest fantastiska saker. Jag skrattar alltid så jag kiknar. Jag är så imponerad av att alla kan hålla sig för skratt när alla bisarra önskemål kommer upp. Jag undrar vilka det är som orkar bemöda sig med att ringa in till kanalen och exempelvis tycka att tv4 borde sluta sända reklam. Goddag yxskaft. Har folk ingen aning om att tv4 är reklamfinansierat? Eller folk som ringer och säger att vissa program är dåliga och borde tas bort. Men snälla människor – byt kanal eller gör något annat när det går ett i ditt tycke dåligt program på tv! Det är så bittert att sitta och plåga sig framför ett program som man avskyr bara för att ha något att gnälla på. Get a life, gott folk! Engagera er bitterhet i viktiga frågor. Kanske inbördeskrig i Afrika istället för Förkväll? Eller det kanske är för mycket begärt?

Just nu är jag mycket intresserad av denna franska produkt som Ica Ringen har importerat. Det är en spagetti gjord på quinoa smaksatt med vitlök och persilja. Tre minuters koktid är det – alltså snarare en spagettini än spagetti. Om den inte kostar två miljoner ska jag investera i den.

Nu har jag precis varit nere på Systembolaget. Det är typiskt mig att skjuta på det besöket fram till fredag eftermiddag när resten av befolkningen också ska inhandla sin alkohol för helgen. Nästa gång ska jag gå dit en tisdag – jag lovar mig själv det ännu en gång.

I den långa slingrande kön har man bra utsikt över konstiga likörer man inte visste fanns men även sina medmänniskor. Det som är det mest intressanta med systembolagbesök är att ens många förutfattade meningar om folk besannas om och om igen. Jag stod alltså en kvart i kö och dömde person efter person.

Framför mig stod den klassiska arbetarmannen i fyrtioårsåldern. På benen hade han byggarbyxor med en tumstock fastsatt och i kundkorgen låg den billigaste starkölen på burk blandat med ett par flaskor billigt, vitt och sött tyskt äckelvin. Ett poäng till mig. Bredvid mig stod den 27-någonting indiekillen med kort mörkt hår, vita converse och likadan svart skinnjacka som jag. Innan jag tittade på vad han lade upp på bandet gissade jag i mitt huvud – och mycket riktigt – åtta Heinekenflaskor åkte upp. Två poäng till mig. Sedan fick jag syn på stereotypen av alkis – han som med röd näsa och smutsiga naglar sitter utanför Ringen hela dagarna. Han köpte – no surprises – en flaska Rosita. Det var så uppenbart så jag inte ens gav mig några poäng. Några steg bakom stod den högavlönade medelålders företagsherren som självklart utan någon större chock hade sex flaskor finare rödvin som säkerligen skulle serveras på lördagens middagsbjudning. Tre poäng.

När jag stod där och räknade poäng slog det mig att de andra kanske står och leker samma gissningstävling som jag och då insåg jag att jag kanske hamnar i deras blickfång. Jag var osminkad, hade fula killjoggingbyxor med knän, skinnjacka, joggingskor och en ful hårdrockstofs. Jag bar på två bag-in-box, en vit och en röd. Jag hade gissat att jag antagligen var en ensamstående lådvinsalkis i stort behov av en makeover.

Kanske jag missuppfattade alla lika mycket som de missuppfattade mig?

Jag måste inhandla lite skumma asiatiska prylar och måste således vandra Ringvägen fram tills jag finner en källarnedgång där prylarna jag behöver, enligt legenden, ska finnas. Jag förbereder mig mentalt just nu för denna spännande utflykt. Att billig Satay ska vara så avancerat att finna.

Jag har återvänt till min hjälte Earl (Jason Lee) i My name is Earl. Nu har jag kollat igenom de första tre avsnitten av säsong två. Det bästa hittills är när white trash-tjejen Joy kollar på Britney & Kevin Chaotic på tv, avundas deras smakfulla tv-möbel och utbrister imponerat:

”Kevin and Britney – they’re like American Royalty!”

Om man inte gillar white trash-skämt eller karma så fungerar alltid Earls mustasch bra för min del. Tillbaka till soffan och avsnitt fyra nu innan sängen och en bok hägrar.

Jag var just på Vivo med Mia och Niklas. Mia lade oxsvans och kycklinglever i vår kundkorg. Det är inte klokt vad kul hon kan ha med äckliga köttdelar. När jag betalade så fick jag två rader lotto och joker på köpet. Det var ju hemskt snällt av Vivo tyckte jag. Nu hoppas jag på att jag kammar hem 120 miljoner på lördag. Det vore ganska okej. Det första jag skulle skaffa är ett Taxi Stockholmskort. Sedan skulle jag aldrig mer ta ett steg till.

Nu ska jag snart träffa min syrra Mia och gå och titta på en väska som jag är sugen på att köpa. Den har en axelrem och är stor, mjuk och i skinn. Hemskt fin. Det känns dock som om det inte var så länge sedan jag skrattade åt väskor med endast en axelrem. Jag är such a vindflöjel.

Jag har just sett en film som jag har suktat efter ett tag – Blades of Glory. Kan det blir en bättre kombination än Jon Heder (från Napoleon Dynamite som f.ö är min favoritfilm) och Will Ferrell som ett konståkarpar? Den är precis så sjukt som man kan föreställa sig och jag skrattade högt genom hela filmen. Ett måste för alla som vill se en vansinnig komedi som inkluderar allt från rivalitet och halshuggning till sjuka outfits och störda dialoger.

Idag flippar USA på Jessica Simpsons höga midja på jeansen. Nu måste jag tillägga att just dessa jeans var ovanligt fula men hög midja är ju inte direkt något att gå i taket över nu. Det var ju hösten 2005 som Scarlett drog på sig sin höga midja och målade läpparna röda. Sedan har ju Sverige i alla fall svämmat över av Cheap Mondays Eiffel Tower jeans (som jag för övrigt en gång provade och dog av skratt och chock i provrummet) och många andra kanske inte lika överdimensionerade men dock höga midjor. Ibland orkar jag inte med att USA ska ses som en så stilsäker nation när 99,9% av befolkningen ser ut som något taget ut Ricky Lakes talkshow.

Så här vill jag inte se ut.

Så här skulle jag die for to look!

I natt drömde jag om en kvinna som kom med en korg full med små söta kaniner i svart och vit päls. Hon sa att de skulle säljas i en viss affär vid ett visst klockslag. Jag begav mig dit med plånboken i högsta hugg för att köpa mig ett litet lurvigt husdjur. När jag anländer till affären ser jag att det är en köttaffär och där – i prydliga små rader – ligger färskt kaninkött. Jag blir först förfärad när jag inser att de söta kaninerna blivit slaktade. Sedan köper jag 300 gram av den bästa bitarna som slås in i vitt smörgåspapper. Sedan går jag hem.