Jag har många gånger tänkt att om jag råkar bli en mycket känd rock- (eller för all del pop-) stjärna så måste man ju ha ett par covers att slänga in på något album – ni vet som The Cardigans gjorde med Black Sabbath på den första plattan Emmerdale. Jag har under många år haft två låtar som redan är spikade som covers på mitt fantastiska andra-album (som alla kritiker kommer att hylla). Den första är Séverines Un banc un arbre une rue som var 1971 års vinnare av Eurovision. Den har jag gillat sedan jag var urliten. Den andra är den redan nämnda Lupita la Trailera med det avantgardiska spanska bandet Alaska y Dinarama som är en minst lika bra låt men från 1989.

Så gott folk – köp nu min första platta (vilket för övrigt inte kommer att ske) så att jag kan få göra dessa snygga låtar som min egna covers. Jag kan verkligen se min själv stå där på en utsåld Parisspelning och sjunga:

Un jour ou l’autre il faut partir
Pour se construire un avenir, un avenir

Den här, till synes ordinära tisdagkvällen, inleddes med en tur till Torsplan och Traderas hemskt trevliga modekväll. Jag hade fått en inbjudan för ganska länge sedan och visste faktiskt inte vad jag skulle förvänta mig. När vi kom dit fick vi vin och jättegod mat som låg upplagt på finaste sätt. Dessutom blev vi serverade på porslin vilket inte gäller för alla tillställningar. Vi var ett fåtal bloggare som fick slå oss ner i sofforna och blev presenterade för alla de trevliga personerna som arbetade där. Sedan var det dags för den urtjusiga och duktiga Jessica Mittelton att berätta om sitt jobb som stylist och style director på Tradera. Det var jättespännande att höra. Tyvärr var denna kväll fullbokad för min del vilket innebar att jag var tvungen att smita vid sju. Med mig fick jag en fantastisk goodiebag fylld med fina produkter.

Halv åtta mötte jag upp Niklas, Katti, John och Linda vid Slussen och vi gick upp till Södra teatern där Katharina Nuttall hade releasefest. Gav Tomas Andersson Wij ett svettigt handslag (jag var alltså svettig efter en halsöverhuvudtripp genom hela stan) och blev även presenterad för andra s.k ”kändisar”. Dock känner jag aldrig igen någon förutom typ Carola (och hon var inte där) så jag kallade någon för ”afrikan” (det var ett roligt skämt från min sida som inte gick hem i indievärlden tydligen – och jag inser att det inte låter särskilt kul taget ur sammanhanget heller – kanske var det helt enkelt aldrig roligt). Det var väldigt kul att komma ut, dricka ett par glas vitt, hänga med Katti the Hottie och se lite folk. Jag kände att jag verkligen behövde det. Nu är jag i alla fall hemma efter en mycket lyckad och rolig tisdagkväll.

Ibland är livet snällt mot en.

Nu har jag precis blivit intervjuad om mig och bloggen. Det var många intressanta frågor som kom upp och en jätteduktig tjej som intervjuade. När man börjar fundera och analysera bloggandet så ter det sig som en mycket intressant värld. Ett parallelluniversum med människor som faktistiskt då och då krockar med det verkliga livet. Dock svarade jag nej på frågan om jag någonsin gjorde saker i det verkliga livet bara för att ha något att blogga om. Riktigt så illa ute är jag inte ännu.

Aftonbladet uppmanar just nu folk att maila in vad som är fulast i Stockholm på sin hemsida. Som bild till uppmaningen har de lagt in ett foto på vårt studentbostadsområde Kunghamra. Detta väcker genast agg inom mig. Kungshamra må se ut som Tjetjenien (vilket min gamla arkitektmorfar sa till oss när han besökte oss en gång) men oj vad mycket kul vi har haft där. Tusen studenter i ett område med fester, grillningar, hemmakvällar med kladdkakor och tv och solning i gräset får mig att le av alla minnen. Visst, Kungshamra är ännu fulare när det regnar. Då blir de grå skokartongerna helt bruna. Men oavsett hur fult det må vara så är det vackert för mig. De karakteristiska blå och gula fönstren, skogen bakom området och den hemska Picassostatyn är ändå fem år av mitt liv som kanske inte alltid var genomlyckliga men ändå ljusa i minnet. Aldrig har jag träffat så många olika sorters människor från hela världen. Aldrig har jag skrattat så mycket. Aldrig har jag bråkat så mycket (framför allt med spanska tjejer). Aldrig har jag träffat så många goda vänner i mitt eget hem.

Mamma ringde innan och frågade om jag ville följa med till Barcelona och vår spanska by en helg i maj. Då ska en magnifik invigningsfest av ett nybyggt hus på deltaområdet gå av stapeln och det är goda vänner till familjen som ordnar (och äger) huset. Det ska tydligen bli middag, öppen bar, minibussar från vår by till risfälten där huset ligger, underhållning och dans fram till gryningen. Mina föräldrar bestämde sig för att åka dit och erbjöd även mig en biljett. Det var ju minst sagt snällt men ändå tvekar jag. Fredag till måndag känns så stressigt och jag är rädd att jag bryter samman av stress istället för att njuta av spansk sol, alla vänner och en hejdundrande fest. Jag älskar min by, mina gamla spanska polare och allt där till. Ibland blir till synes lätta beslut så hemskt svåra.

Risfält på Ebrodeltat

Jag vidhåller att Jericho är en mycket sevärd serie (har tyvärr sett alla 18 avsnitt som visats i USA och håller andan tills på onsdag när nästa kommer). Jag verkar ha smittat ner andra i min väg. Min vän M skrev just till mig på msn:

M säger:

plöjt 10 avsnitt av jericho

M säger:

ditt svin du har förstört min skolgång!

Ibland irriterar man sig på storstaden. Det kan vara trafikbullret som stör så man inte hör tv:n (måste pausa när 4:ans buss kör förbi annars hör jag inte ett skit  – alltså var tionde minut). Eller att man känner sig smått instängd när solen skiner och det närmar sig tjugo grader.

Men å andra sidan är det underbart när det händer saker. För en timme sedan fick jag och min syster bevittna ett homosexuellt kärleksbråk på gatan utanför. Det var Bob Marleys kusin och en überindiepoppare som skrek på varandra i tårar. Vi undrade vad de såg hos varandra. Sedan hörde min goda vän Skivbolagsdrottningen av sig och bjöd in till releasefest imorgon kväll. Innan den går av stapeln ska jag hinna med ett modemingel med syrran. Det är då jag kommer att tänka på hur tråkigt man kan ha det när man är uppväxt i en by med 500 invånare och en buss som i rusningstid gick varannan timme in till Helsingborg.

Alltså jag kan verkligen inte hantera extrapriser. Det går lätt överstyr. Idag sålde Vivo 1,5 liters coca cola light för fem spänn. Jag lastade vagnen med åtta flaskor, något kilo potatis, ett gäng krossade tomater och tusen andra saker. Att bära hem skiten tog bara nitton timmar, sju liter svett och förstörda handflator. Men nu är kylen full av det svarta guldet och efter viss utpustning känns det urbra.

Jag fick göra en snabbevakuering av mig själv för ett tag sedan. Efter en helg med katastrofserier och katastroffilmer (Jericho och Day after tomorrow) så hör jag plöstligt ett fasligt liv på gatan. Jag tittar ut och där står återigen polisbilar och brandbilar. Detta hände för inte så länge sedan och då var det falsklarm. Den här gången kände jag dock  en misstänkt röklukt i hallen. När jag öppnade ytterdörren var trappuppgången helt rökfylld. Jag påbörjade min evakuering och sprang nerför trapporna hostandes och tämligen panikartad. Nere på trottoaren fick jag tag i en polis som förklarade att det var någon granne som hade torrkokat mat vilket lett till den enorma rökutvecklingen i hela huset. Efter ett tag kunde jag återvända till tredje våningen. Nu sitter jag här ganska skärrad och väntar på ett kärnvapenkrig, en tornado eller en istid i Stockholm. Det är vad jag har lärt mig av mina katastroffilmer. Där handlade det inte om torrkokning av potatis som hot mot rikets säkerhet. Jag är beredd. Oavsett om det handlar om radioaktivitet eller överkokt potatis.

Vi har precis haft besök av Niklas föräldrar och crazy hund Kalle. Vi åt god paj som jag och Niklas hade lagat i intervaller under några timmar under eftermiddagen. Jag fick urfina födelsedagspresenter – rouge, foundation och läppglans – saker jag både behövde och verkligen ville ha. Kalle dödade tre gosedjur och tömde dem på innehåll. Han var galen som vanligt men hade den goda smaken att gilla vår paj. Dags för Niklas att gå till Grönan igen och vinna några fler som Kalle kan bita sönder.