Min näsa ser ut som den behöver en operation STAT! Den är inte så enorm normalt sett. Jäkla Nokiamobil som ger en en komplex.

Om ni ser en person som springer runt i Sofo ikväll iklädd guldtajts, guldbasketskor och Shirley Temple-lockar så är det jag. Bara så ni vet. Hippt för att vara närmare 30.

Jag är HELT såld på den amerikanska serien Jericho för tillfället. I väntan på att den ska börja visas på svensk tv kan jag rekommendera er till olaglig handling och ladda ner den första säsongen. Den handlar om en liten stad i Kansas i USA som klarar sig när USA blir attackerat av atombomber i alla stora städer. Jag är inne på  avsnitt tio nu (sedan igår kväll – alltså jag har inte haft ett liv) och kan inte sluta titta.

Min syrra som är snurrig och har yrsel har nu tagit sig hem till oss för utfodring. Det vankas bulgur kokt i lantbuljong, persiljesallad med tomat, gurka och rödlök, köttfärsbiffar med chili, stekt halloumi och myntayoghurt. Det kändes lagom somrigt en dag som denna. Tyvärr har jag spenderat för mycket tid inomhus idag det vackra vädret till trots – vi rensade i och för sig hela vardagsrumsfönsterkarmen så båda fönstren har stått på vid gavel vilket har gett en liten balkongkänsla. Om man har lite fantasi och god vilja vill säga. Nu ska jag locka håret.

Just nu är jag glad för att:

• Jag har ätit så god indisk mat
• Min kille lade en Daimstrut på min kudde när han kom hem som överraskning
• Jag ska ut med Katti + bror och Mia imorgon
• Min extrasyster Sanna har rymt och inte längre är slav i Spanien
• Jag fyndade en kanellängd för tio spänn
• Jag har tvättat av mitt smink så det kliar inte längre i ögonen

Jag har bestämt mig för att flytta fram min födelsedagsmiddag en vecka. Mina polare är ju veka, sjuka, klena, snurriga, har munnen fulla med blåsor, tvångsförvisade till Gotland och hårt arbetande. Jag vill att alla ska kunna komma. Det kanske de kan nästa lördag. Då smäller det. En vårsmäll. Vin och chili. Musik och uppslutning. Tjo och tjim. Och alla friska. Let us hope for that.

Idag på tunnelbanan såg jag en hårdrockare som bar på en liten Bichon frisé. Där ser ni att det inte bara är en tanthund. Jag vill också ha en! Inte en hårdrockare alltså, utan en sådan hund. Jag såg även en kvinna med ett möjligt kinesiskt ursprung som hade på sig en rosa 50-talstopp. Jag trodde på lite avstånd att det var en ironisk tröja eftersom jag var på Skanstulls tunnelbanestation. Vid närmare titt såg jag att det antagligen var på allvar. Ibland vet jag inte vad jag ska tro i den här delen av stan.

Nu blir det en effektiv eftermiddag med viktiga besök som måste genomlidas. Därefter ska vin och koriander inhandlas till min tillställning som går av stapeln imorgon. Det som var tänkt som en ganska intim 29-årsmiddag med några vänner verkar bli en ännu mer intim middag då hälften antingen är bortresta, sjuka eller jobbar. Men gott ska det nog bli. Sedan ska jag ringa min syster Mia och se hur långt hon har kommit på sin pub på skolan och se om jag antingen promenerar dit en runda eller om jag kommer att få med henne på dåligheter runt Stureplan ikväll. Hon är mycket svår att locka ut på den typen av aktiviteter så det brukar gå i stöpet.

Så typiskt mig. Jag erhöll en liten minifinne på mitten av underläppens kant. Den syntes inte men gjorde grymt ont. I morse tyckte jag att jag kunde klämma den. Tyvärr gjorde det så ont så jag nästan svimmade men jag slutförde ändå mitt mission. En minut senare började underläppen att svullna upp. Nu ser det ut som jag har sprutat in en deciliter collagen i underläppen och den hänger ner av tyngden. Inte nog med att det gör hemskt ont – det ser inte klokt ut heller.

Ikväll har jag ägnat mig åt att laga och äta kalvlasagne som blev rätt så delikat. Mycket kryddor, rödvin, en halv parmesanost i bechamelsåsen och saken är biff. Vi passade på att titta på Lost-avsnittet som sändes i USA igår kväll medan middagen avnjöts. Det var fenomenalt. Efter några lite sega avsnitt är serien verkligen back on track och jag sitter på nålar tills nästa vecka. Ni som följer Lost enligt svensk sändning får ge er till tåls knappt tre veckor och ni kommer inte att ångra er.