Jag tittade just på Shrek The Third. Den var lika söt som de andra två filmerna. Mina favoriter blev självklart de söta barnen som Donkey och Draken hade fått. Korsningen kallas tydligen Dronkeys och är små åsnor med med drakvingar som sprutar eld när de nyser. Det var mer än lovligt gulligt.
En tanke har slagit mig. Varje gång jag har skrivit ett (i mina ögon mycket modest) provokativt inlägg så dräller kommentarerna in från folk som ska upplysa mig om att min humor inte är rolig, att jag har fel eller att det inte går för sig att skriva si eller så. Må så vara. Jag kräver inte att någon måste tycka som jag även om det är tröttsamt att läsa. Det som jag dock reagerar på är att VARJE gång ett sådant inlägg har skrivits så är det några som måste skriva något i stil med: ”Men du då, du är ju ful. Det kan man se på visningsbilden”. Det är en så klassisk härskarteknik som alltid har använts mot kvinnor. Att istället för att föra en diskussion så säger man att kvinnan är ful/okvinnlig (titta på feministdebatten)/osexig och så vidare. Det är så lågt, stört och irriterande att jag får lust att dricka en flaska hostmedicin ur brun papperspåse för att lugna mina nerver. Det är alltid dessa personer som först ska skriva om hur hemsk man är som skriver ditten och datten för att sedan dra till med sin ”Du är ful”-punchline. Ni som värnar så mycket om allt borde kanske också tänka efter en extra gång innan ni skriver så. Nu är jag lyckligt nog en tjej som är nöjd med sitt utseende och bryr mig således inte nämnvärt (förutom om principen då jag avskyr den här formen av objektifierande maktspel) men nästa gång kanske det är någon som verkligen blir ledsen på riktigt. Tänk på det era ärkepuckon.
Alltså jag skulle bli skitledsen om jag någon gång i framtiden skulle få en ful unge. Om ungen dessutom skulle bli en tönt skulle jag antagligen få adoptera bort den eller söka peppande vård för egen del. Det är min mardröm att släpa runt på en hideous unge som dessutom är en mesig, lillgammal mammagris som drar skämt utan punchlines och inte förstår när folk skrattar åt honom istället för med.
Dessa tankar späddes på rejält när jag såg Hello magazine Canadas senaste omslag. Den hemska häxliknande kvinnan Celine Dion som gifte sig och skaffade unge med sin 400 år äldre manager visar upp sin tragiska avkomma. Jag insåg direkt att han – denna Celine Dions son – var min mardrömsunge alla kategorier. Inte nog med att han liknar en ful tjej – han har en så jäkla töntig uppsyn också. Hoppas jag aldrig får en sån.
Jag är trött på att vara fattig. Särskilt när mitt största intresse är pengar. Det rimmar så illa på något sätt – det låter falskt. Nu sitter jag och searchar igenom varenda bättre hotell i Barcelona för att förhoppningsvis så småningom hitta ett designat fyrstjärnigt hotell som inte ligger halvägs till (eller hu, ännu värre, i) Castelldefels. Min kille är en rik sate och sa med finansvalpssnål röst att hans smärtgräns på hotell låg på typ en tusenlapp per natt. Sedan frågade han var jag kände att min maxgräns på hotellet låg. Jag svarade: ”Noll kronor per natt”. Det tyckte jag var ett bra svar. Sedan började en slinga från en låt spelas upp om och om igen i mitt huvud. Den lät: Now I ain’t sayin’ I’m a gold digger – But I ain’t messin’ with no broke nigga.
Äntligen har jag bokat min årliga Spanienresa. Jag har, likt en snål tomburkssamlande pensionär, väntat in i det sista (nja, sista kan vara en överdrift). Nu får jag åka finflyg i form av SAS/Spanair med direktflight fram och tillbaka till Barcelona för exakt 1501 pix. Inga vansinniga tåg/buss/släpa-resväska-på-landsväg-och-gråta-resor. Bara rakt till stan utan problem. Anna, min syrra åker fulflyg och måste vänta tio minuter på El Prat på att min flight ska landa. Om jag känner henne rätt sitter hon redan på en taskigt flygplatsbar och dricker cañas när jag kommer ut med resväskan. It’s gonna be sweet. Ska bara övertala våra föräldrar att komma dagen efter, hyra bil och hämta upp oss i stan och köra oss till byn så vi slipper släpa resväskor på tunnelbanan och tåget. Semestern är kirrad.
Jag har lagat mat i en timme och aderton minuter. Tyvärr verkar det behövas åtminstone tjugo minuter till. Sammanlagt blir det en timme och trettioåtta minuter. Sedan äter vi i sju minuter. Så jäkla ovärt liksom.
Idag skulle N äta lunch på Burger king och jag som redan hade ätit lunch tyckte att det var tråkigt att bara titta på. Tvingade således N att att köpa en Hot brownie med vispgrädde till mig. Jag tänkte att den i bästa fall skulle vara medioker men ack vad fel man kan ha. Jag fick en urgod varm brownie med mängder av vispgrädde till det facila priset av 15 kronor. Detta ska ni ta som ett tips till framtida blodsockerfalls-shoppingrundor.
Åh, snart ska jag gå och panta PET-flaskor. Det ska bli hemskt kul. Det är så roligt att få ett kvitto med pengar på. Jag älskar pengar. Det är ett av mina största intressen. Jag gillar kvitton också. Igår tömde jag min handväska på kvitton. Den blev två kilo lättare och sopkorgen helt full. Synd att man måste lämna in pantkvittot för att få sina pengar – annars hade man ju kunnat få de två bästa tingen – pengar OCH kvitto.
Jag sitter här och fyller i en blankett som heter ”uppsägning av hyreskontrakt”. Det är rent teoretiskt en enkel blankett att fylla i men samtidigt är den svårare rent psykiskt. Nog för att jag redan har flyttat hit till Södermalm för längesedan, men under hela den här tiden har mitt rum fyllt med mina saker stått kvar – orört – som ett Malinmuseum. Nu ska jag alltså ta steget – slänga säkerhetssnuttefilten – och flytta in här på riktigt. Detta innebär svåra saker i form av tjugotusen kilo kläder som måste rensas ut, hundratusen högar med papper som måste sorteras och framför allt – tömma mitt gamla, trygga näste, storstäda det (för kanske första gången på fem år) och slutligen stänga och låsa det för allra sista gången. Det kommer att kännas fruktansvärt.
Men det är dags för det nu. Ingen Katti finns där och käkar lösgodis och sjunger i korridoren, lagar mat som ser ut som spya eller bygger pepparkakshus. Ingen Susanna som släpar hem fjorton shoppingkassar i veckan eller måste låna min toalett när hon har killbesök på sitt rum. Ingen Josefin som pluggar tills hjärnan börjar ryka för att sedan dricka rosé och äta choklad med mig på fredagen och prata om livet tills klockan blir alldeles för mycket. Ingen Sara som förser mig med skvallertidningar, lagar vansinnig mat eller utför barnsliga practical jokes tillsammans med mig. De har sedan länge flyttat ut. Nu är det min tur. En lång och viktig epok av mitt liv går i graven och just nu känns det sorgligt.
Nu får jag hålla mina tummar tämligen krampaktigt för att N inte tröttnar på mig i augusti och kickar ut mig på gatan. Då får man nämligen lägga till mig i statistiken bland Stockholms hemlösa. Och det vore tråkigt.
Mitt gamla hem i studentbostaden- andra våningen där klängväxten är ligger mitt fönster.
Det ”nya” hemmet på Södermalm
N har just gjort en grymt snygg inbjudningskort-flyer till den kommande 30-årsfesten som han och ett par polare ligger i planeringsstadiet med. Kände mig lite avundsjuk att jag inte kan göra så tjusiga saker och fick genast mer inspiration till mitt på is liggande photoshopprojekt. Dessutom började jag känna att mina festfixarnerver kom igång. När vi kom in på ordet Cocktailparty så tänkte jag ut inte mindre än sju olika sorters snittar inom loppet av ett par minuter. Snittar är ju så att säga min grej, näst efter buffér. Jag blir så exhalterad att jag nästan börjar mixa röror redan nu. Inser dock snabbt att hållbarheten på hemmagjord pesto och parmalindade mozzarellakulor inte räcker ända till september.
