Första maj. Idag börjar våren på allvar. Tyvärr lyser värmen med sin frånvaro. Jag sitter stationerad i soffan i mjukisbyxor och lyssnar på Vapnets nya EP/Album. Den är lagom mespoppig för mig en dag som denna. Jag vet inte vad jag ska göra. Demonstration känns inte aktuellt. Mitt politiska engagemang går alltid i cykler. Under några år engagerar jag mig i alla fredsorganisationer, feministiska grupperingar och  tobinskattsförespråkare som jag kan komma på. Sedan lyssnar jag bara på politisk musk, läser politisk litteratur, går i demonstrationer, tar feministiska diskussioner med gemene man på gatan och sminkar mig lite extra svart runt ögonen och matchar det med sjalar. Sedan tröttnar jag på att folk ändå inte lyssnar och att 99 % av världens befolkning är helt jäkla dumma i huvudet. Då funderar jag på diktatorkuppen som är ganska långt gången i planeringen vid det här laget. Efter någon månad börjar jag lyssna på Blur igen och hänga på Stureplan, nöja mig med att ge folk en ond blick när de säger något puckat om kvinnor och nöja mig med att prata om musik, mode, mediastockholm och de bästa klubbarna i Europa. Sedan går det några år tills Manu Chao dammas av för att läggas in i skivspelaren och nästa rebellcykel tar sin början. Eftersom jag lyssnar på Vapnet så kanske ni förstår att jag inte prioriterar slagord just nu.

Jag ska kanske lägga ett nytt lager brun-utan-sol i ansiktet. Körde första lagret igår och det syntes faktiskt. Är bara lite rädd att jag ska tappa kontrollen och lägga på lager efter lager tills jag ser ut som en 50-årig Marbella-turist.