Idag känner jag mig avogt inställd till Aftonbladet och dess berömda blogg. Det uppenbara är självklart de tekniska problemen som har ockuperat bloggen hela dagen. Jag kände för att ta mitt pick och pack – cut and paste – och bege mig mot ett mer professionellt bloggverktyg. Men sedan insåg jag snabbt hur lat och bekväm jag är och orkade således inte göra en dramatisk bloggsorti.

Det andra som irriterar mig med just den här bloggplatsen är det löjliga klimatet och den obefintliga ironin och humorn. Så fort man skriver något som skulle kunna uppfattas som det minsta grus i ögat på någon så drar ångvältarna igång i form av vansinniga kommenter som ”så kan man inte säga” eller ”tänk på att det kan såra någon”. De två bästa exemplen på den typen av reaktioner går att finna i min syrra Mias blogg. En gång skrev hon om hur orolig hon var eftersom hennes kille hade ringt och sagt att han hade varit med i en bilolycka för en hund hade sprungit ut mitt i vägen och krockat med hans bil. En person skrev en arg kommentar där hon ifrågasatte hur Mia kunde tänka på sin pojkvän när en hund hade blivit skadad. Eh? En annan gång tog ett riktigt bloggkrig vid efter att Mia hade skrivit om vilken mat hon tyckte var äckligast i världen. En person tappade huvudet totalt eftersom blodpudding fanns med på listan. Det blev en tragikomisk följetong på en vecka ungefär. Som sagt. Det är inte så högt i tak här.

Jag är så trött på att hela tiden försöka skriva så att ingen blir sårad. Jag känner att jag undermedvetet tänker så när jag formulerar inlägg. Från och med nu ska jag bli mer som mig själv. Mer elak. Och då menar jag  sofistikerat elak – med en elegant twist. Inte plump eller ond. Jag är ytterst tacksam och glad att Alex Schulman äntligen har börjat skriva sin dagbok igen och här av alla ställen. Det är nog precis vad det här stället behöver – en riktigt dryg mediakille med Stureplan i bakfickan som bara kommer att reta skiten ur er. Jag är hans största fan.