Min lillasyster Mia är åtta år yngre än mig. När hon var liten var hon en bedårande söt unge med blont, långt hår och pliriga blå ögon. När jag var runt tretton år tyckte jag att det var urkul att klippa hår. En gång när mamma och pappa var iväg några timmar och jag skulle se efter Mia så kom jag på den briljanta idén att vi kunde leka frisör. Mia tyckte att det lät jättekul och således hoppade hon upp på en stol och svepte en handuk om halsen. Jag tog fram kam, blomstersprutan och den orangea kökssaxen. Sedan satte klippningen igång. Jag undrade hur Mia ställde sig till lugg. Hon, fem år gammal, tyckte självklart att det lät som en utmärkt ídé. Problemet var bara att jag inte visste hur tjock luggen skulle vara. Jag klippte och klippte men det blev aldrig riktigt jämt och bra. När jag till slut kände mig nöjd var mer än halva Mias huvudbehåring en enda tjock lugg. Den började långt, långt bak på huvudet och fick från öra till öra. Några blonda testar hängde kvar i nacken och resten var som sagt en stor lugg. Jag hade förvandlat en ursöt femåring till en äcklig White Trash-unge som såg ut som hon kom strosande direkt från Trailer parken. Det tog nästan ett år för ungen att se normal ut igen. Så fort vår familj skulle någonstans så drogs det allmänna intrycket ner på grund av Mias frilla. Jag är än idag upprörd över mitt naiva infall av frisörlek. Jag ber dig om ursäkt, Mia!

Såhär trodde man att Mia skulle se ut som vuxen