Idag har jag lyckats utföra det omöjliga. Jag har sprungit. Kilometer efter kilometer lades under mina stumpiga, korvliknande små ben och min fläskiga kagge gungade med i takt med stegen, som en sommarkväll ombord på en segelbåt med vågorna kluckandes mot skrovet. Det gick mer långsamt än när en pensionär sölar med flit men jag saktade aldrig ner till gång. Är mycket stolt över mig själv och funderar på att belöna mig med en prinsesstårta. Nej, fan då faller ju hela grejen. Life sucks.