Jag är ingen sportmänniska. Eller ska jag säga sportig människa? Jag tränar aldrig frivilligt. Antingen springer jag benen av mig för att jag får panik inför stundande bikinisäsong eller så är de elaka röster i mitt huvud som skriker: ”rör på fläsket, tjockis!” och då kan jag ibland inte stå emot. Men aldrig att jag bara: ”nej, jag kan inte följa med på den där middagen/ festen/ fikan/ tetrapaksvineftermiddagen/ pantburksinsamlingen/ flyttstädningen/ kyrkobesöket för att jag ska träna”. Jag genomgick skoltiden som den mest myglande eleven på idrottslektionerna, jag åt kakor chips och annat gott hela uppväxten men lade aldrig på mig ett gram. Jo, när jag flyttade hemifrån insåg jag att min konstanta vikt på 53-54 kilo långsamt började ticka uppåt.

Men vad jag egentligen ville säga här (eftersom det inte bara är dödligt tråkigt att läsa om andras viktissues – det är löjligt och brudigt därtill viket är epitet som jag inte vill bli tillskriven) är att jag idag har suttit med ett drygt leende för att jag lade ett gäng kilometer efter mig i förmiddags. Till vilken nytta? Imorgon när jag vaknar är det en ny dag vilket innebär att jag står på noll och måste börja om igen. Och så fungerar träning – man måste upprepade tills man spyr av tristess och utmattning för den delen. Samma skit som jag gjorde idag och kände mig nöjd över, måste upprepas (till min stora sorg) igen, igen och igen för att ge några resultat. Och det hoppas jag verkligen kommer att inträffa eftersom jag igår, i en kroppsspegel  i H&M:s provrum såg ut som Malin Collin men som någon blåst upp mig som man blåser upp en simdyna. And it wasn’t pretty!