Min kille har en irriterande egenskap. Så snart jag har publicerat ett nytt blogginlägg så läser han det (det är ju visserligen snällt att han vill stödja min skrift) och läser sedan upp de slarvstavfel jag har gjort. Jag brukar alltid läsa igenom inläggen när de är publicerade för att se vilka fel jag gjort och sedan ända dem. Men N hinner alltid före. Det kan låta såhär:

N: Men Malin, gillar du msik? MSIK, hahahaha!

Jag: Håll tyst!

N: Åhhh, menar du kanske luftvägar när du skriver lutvägar? Eller är lutvägar något annat? LUTVÄGAR, hahahaha!

Jag: TYST!

N: Så du gillar att gå ut på Sturepln? Sturepln – det låter spännande hahahahohoho!

Och så fortsätter det. Jag har kommit fram till att det egentligen är en ganska bra grej (förutom att det då helt uppenbart är störigt) för snabbare och bättre korrekturläsare får man leta efter. Varför det irriterar mig så mycket beror på att stavning är mitt ess i ärmen. Jag har aldrig stavat fel någonsin (hmm typ). Det enda ord som jag fick fel på under sex års rättstavning var Sverige. Jag hade som åttaåring fått för mig att vårt land stavades Svergie. Varför vet jag inte men jag lärde mig stava det också. Så rättstavning är med andra ord en stolthet hos mig. En stolthet som N med glädje grusar så fort han får tillfälle.

Utöver detta vill jag tillägga att jag AVSKYR folk som stavar ordet imorgon som imon. Det irriterar inte bara min rättstavningsgen utan det börjar även rycka i giljotinhanden, skåning som man är.