För någon månad sedan käkade min familj, jag och min kille middag ihop. Måltiden avslutades med Prinsesstårta då födelsedagar firades. Min kille hatar grädde (vilket jag tycker är fascinerande och ytterst excentriskt – vem älskar inte nyvispad grädde på kladdkaka till exempel?) och min syrra Anna hatar marsipan. Under efterrätten kunde man se hur Anna snabbt skalade sin tårtbit på marsipan och vek ihop den som en grön plånbok för att sedan snabbt och smidigt skicka den över bordet till N som åt upp den. De gjorde det bästa som ett team av Prinsesstårtan alltså.

Jag sög på ordet ”marsipanplånbok” ett tag för jag tyckte att det var ett ganska vidrigt ord. Sedan slog det mig att jag hade hört något liknande, men ännu äckligare förut och tankarna bar mig iväg till Skåne och Helsingborg.

Varje gång vi kommer hem till våra föräldrar brukar mamma släpa med oss till Ica Maxi så att alla tre systrarna kan få det frukostbröd de äter för tillfället, välja juice själva och tjafsa om huruvida Coca cola light eller Pepsi Max är bäst. Då brukar vi även passa på att uppföra oss som femåringar igen. Vi springer omkring på Ica Maxi, tappar bort mamma, skrattar åt äckliga produkter och tränger oss i provsmakarkön. Sedan brukar vi hänga i köttdisken eftersom Ica Maxi Helsingborg har ett helt team av köttinspiratörer som uppfinner olika köttvarianter. Jag tror att deras vitlökssnäcka är den som säljer bäst (vilken består av rullat kött fyllt med vitlöksost). Men vår klara favorit var ju plånböckerna. Det fanns till exempel en italiensk plånbok som bestod av kött som var vikt och fyllt med mozzarella och parmaskinka. Sedan fanns det såklart andra köttplånböcker. Kanske texmex? Eller franska örter? Det enda som etsade sig fast i min hjärna var det kreativa och ack så vidriga sättet att använda ordet kött och ordet plånbok i samma ord. Köttplånbok. Det låter mycket värre än marsipanplånbok.