Jag gillar inte alls att Trailor park boys bor i Sunnydale. Det finns bara ett Sunnydale för peeps like me – det är Buffy the Vampire Slayer’s Sunnydale. Nu bor väl visserligen Trailor park boys i Kanada och Buffy i Kalifornien men ändå. Det är dålig fantasi. En ripoff. En skam. Nu fick jag lust att sträcktitta på säsong fem och sex av Buffy.  Åh, tre glas vitt gör mig till en gaggande pensionär. När jag ligger på servicehuset (vilket jag för övrigt kommer att göra i korridors-style – eget rum men delat allrum med er – Katti, Sara, Jos etc) så kommer jag att ligga där i min säng, proppad med Stilnoct och Propavan (som nu med andra ord) och tjata om att personalen ska ta fram Buffyboxen och sätta på ett nytt avsnitt. Då kanske man dessutom har så dåligt minne (kanske tack vare Stilnocten) så man inte minns att Angel blir Angelus i säsong två eller att Buffy kolar vippen i säsong fem. Då blir det som en helt ny serie. En Halloween klädde min syrra Mia ut sig till Buffy. Hon hade fula svarta och vita kläder (för kort kjol såklart), halsband med kors, klackskor och en egentäljd stake. Det var fint tycker jag. Jag älskar Buffy. Och Spike såklart. En gång för flera år sedan laddade jag och Mia ner James Marsters (Spikes) bands musik och brände den på cd-skivor. Det var hemskt dåligt men vi lyssnade ändå. En gång var vi nära att lägga typ 400 pund på att åka på ett Angel och Spike-convention i London. Men där gick gränsen någonstans, kände vi. Jag säger dock inte att det skulle ha varit tråkigt. Man kunde vinna en frukost med de båda. Jag kan se mig och Mia ätandes kokt ägg in front of Angel and Spike. Fint.

Angel och Buffy

Spike (James Marsters)