Det var nog nyttigt att komma ut och svänga de lurviga lite igår. Det var ett tag sedan jag gick ut ”på riktigt”. Vi började bra med middag och vin framför Eurovision. Aldrig har så hög allsång hörts genom ett fönster på Ölandsgatan som när vi tre lyssnade på The Ark. Vi sveptes så att säga med av den allmänna schlageryran och lade till vår egna förkärlek till högljudd sång och allmänt larmande. När vi kom bort till Medis var det ingen kö och vi slökollade lite när Familjen spelade. När Laakso gick på hade det kommit  mycket folk och spelningen var bra. En del mellansnack förde minnena tillbaka ett år. Spelningen var i alla fall både energisk och smittande. Tragikomiskt att höra halva indiestockholm sjunga allsång till att hoppa från Västerbron.

Efter spelningen dansade vi lite.När He’s on the phone kördes och vi dansade som bäst kom två malplacerade backslick fram till oss för att med artiga leenden knyta kontakt. Vi smet. Någon gång under kvällen erbjöd jag också en okänd herre en antihistamin. Han verkade inte behöva den, men något i hans ögon tydde kanske på allergi. Eller så tyckte jag bara att det var ett bra sätt att bli av med efterhängsen karl. Han gick i alla fall så det fungerade. Sedan komplimerade jag Markus för underhållning, moonwalkade genom baren, sa ”nej tack, jag har pojkvän” till flera desperata alkoholpåverkade herrar, vandrade hem längs Götgatan och prutade till mig en gammal cheeseburgare och McChicken för femton spänn på lokala Donken. Lyssnade sedan på Serbiens bidrag till det ljusnade.Då gick jag till sängs.

Då, vid femtiden såg jag helt galen ut. Såhär. Dags för skönhetssömn någon?