Det där med humor är ju som bekant något som ligger djupt förankrad i framför allt kulturen, men även i generationen. I Sydamerika skrattar man inte åt samma sak som på ryska tajgan och i Sverige skrattar de äldre åt Hasse och Tage, mainstreem-tjugoåringen åt Kristian Luuk och resten åt Alex Schulman. Humor är något som förklarar, eller åtminstone beskriver något av sin samtid, vilket gör fenomenet ännu mer intressant. Det kan kanske i efterhand lyfta fram en känsla, en omständighet som just då, för ett större antal människor, var roligt.

Problemet är att många människor fortfarande tycker att det som var roligt när de var tjugotvå, fortfarande är det roligaste som de sett eller hört när de är sjuttiofyra. Humor utvecklas på samma sätt som allt annat. Man kan aldrig använda sig av uttrycket ”på min tid…” DIN tid är så länge du lever och under den tiden tycker jag att alla borde göra sitt bästa för att följa med i utvecklingen. Varför vill man fastna i något man gillade när man var tjugo liksom?

Den moralpanik som just nu pågår runt Alex Schulmans blogg är i lika delar grymt rolig och grymt tragisk. För det första så förstår jag inte alla dessa människor som envisas med att läsa ALLT Alex Schulman skriver för att sedan använda tjugo års uppdämd ilska till att go berserk i kommentarsfältet. Sluta läs hans blogg och lägg er moraliska energi på viktiga saker. Sedan är det så uppenbart att dessa människor representerar en annan generation (nu pratar jag inte om de uppenbart lågbegåvade som bara inte förstår). De har aldrig känt sjuttio -och åttiotalisternas uppgivenhet i ett ganska vidrigt samhälle. Vår humor är en reaktion på att världen ändå ser för jäklig ut och det egentligen inte finns något att göra åt det. Vi kan skämta om allt. Inget är tabu. Bara man underförstått förstår att den andre egentligen är en intelligent person så kan man ta skämten hur långt som helst. Till och med om judar och kvinnor. Däremot skulle samtalet, för en utomstående, kunna låta ungefär likadant om exempelvis jag talade med en på allvar rasistisk icke-feminist. Skillnaden hade dock varit att det absolut inte var roligt, att jag inte hade skämtat eftersom den andra personen uppenbarligen hade störda åsikter och att de då hade varit ett samtal som även den äldre generationen förstår. Men vi i tjugo, trettioårsåldern har blivit skolade i Hassan, Glenn Killing och Knesset-skolan. Vi tycker att Will Ferrell är ett geni, Jon Heder är underbar och tydligen att Alex Schulman är rolig. Vi kan fnissa åt notiser i På stan, nicka igenkännande åt Tidens anda i Nöjesguiden och fnysa åt publlikfriande, uppenbara skämt. 

Och vi har säkert lika hög moral som er moralpanikare men vi har inget behov av att går runt och visa upp den och kokettera med den. Vi driver istället med den. Oavsett vad ni tycker.