När jag är hemma och det inte spöregnar brukar jag hänga i vardagsrumsfönstret som vätter mot Ölandsgatan och Götgatan. Ni anar inte hur mycket som händer här. Jag är ju då uppväxt i Hasslarp där inget och jag menar verkligen INGET någonsin hände (förutom när Hell’s Angels började kriga med Bandidos och det sköts med pansarskott varannan natt men då flyttade vi).

 På sommarkvällarna när vi var små brukade jag och Anna ta varsitt block och varsin penna, gå upp till Stora vägen och sätta oss vid sockerbetsfältet vid busshållplatsstolpen och räkna bilar. Ibland kom det kanske tio bilar på tre timmar. Då var den en bra kväll. Vad vi gjorde med vår samlade statistik (vi skrev upp färg och bilmodell i blocken) kommer jag inte ihåg. Kanske skrev vi bara ner det för att det inte skulle kännas så meningslöst som det var.

Här i Stockholm har jag bott på lite olika ställen. På Karlaplan hände det inte alltför mycket och de senaste åren har jag tillbringat i Bergshamra, vid skogen och där hände det väl kanske ibland saker men då var det ofta studentikost och således inte särskilt spännande.

Här på Södermalm finns det dock extrema mängder galningar. Polisen hänger alltid här – antingen för att köpa något på 7eleven (ungefär som i Hasslarp där man mötte Hells Angel’s-Janne på Hasslarps Närköp och bytte några ord bybor emellan) eller för att fånga bovar på Ringen. Sedan finns det en pytteliten tant med sjalett som varje dag bär två enorma väskor längs Ölandsgatan. Jag undrar vad hon har i dem. Försöker hon avlägsna styckade lik i små omgångar? Pantar hon stora mängder PET-flaskor? Ingen vet. I fredags mötte Anna och jag en kille iklädd enbart kalsonger och strumpor som hade en skrattande kompis med sig. I lördags såg vi en pirat. Sedan finns det ett 10-årigt punkgäng med raffinerande klädsel och frisyrer, en Rositaalkis, många lördagsfulla och numera även Modettes redaktion.

När så mycket händer utanför huset måste jag helt enkelt sitta i fönstret som en spansk hemmafru utan liv som vet vem alla och ingen i hela kvarteret är. Snart kommer jag att kunna säga till folk att deras unge var full i fredags (”bara så ni vet”) och ta registreringsnumret på bilar som repar dubbelparkerad bil. Det här kan vara mitt kall i livet.