Jag stod nere på Systembolaget innan och nynnade alldeles för högt på Ebba Gröns Profit (ni vet: ”På systembolaget står man i kö/ där kollar en vaktjävel ifall man duger /där får man tömma sina fickor /ifall man vill ha nånting med sej hem”) och funderade på om de skulle kolla leg eller ej. Då kom jag på att jag fortfarande alltid ljuger om min ålder. Om jag hamnar utanför ett utskänkningsställe och vakten frågar typ: ”Och hur gamla var vi här då?” så brukar jag alltid lägga på ett år eller två. Det sitter i från förr så att säga. När man var sexton så slängde man snabbt ur sig att man var arton. Sedan fortsatte man till 20-årsställen när man var nitton, 23-årsställen när man var 21 och så vidare. Det pinsamma nu för tiden är att när jag har sagt att jag är 30 och vakten ändå ber om leg så framgår det ju med lite huvudräkning att jag är 29. Det blir jättekonstigt att förklara varför jag ljög. De enda ställen jag skulle behöva ljuga om min ålder är ju på uteställen för äldre där det krävs ett leg på 30 år, skilsmässopapper i väskan och vårdad klädsel för att komma in. När den tanken slog mig kom jag att tänka på punklåten Vårdad klädsel med Kriminella Gitarrer som var en låt som jag gillade som arg, yngre tonåring. Både de och jag skulle aldrig gå till ett sådant ställe. Men av helt olika orsaker.