Normalt sett är det jag som sköter matlagningen i det här lilla hushållet. Detta beror till 95% på att jag är en köksfacsist som inte låter någon med lägre kunskaper än Jamie Oliver beträda det område där middagen ska tillagas. Jag litar inte på någon. Under många år har detta ibland blivit ett irritationsobjekt hos före detta pojkvänner. Under någon svag minut (kanske efter läsning av självhjälpsböcker eller artikel i damtidningar som behandlar kontrollbehov) har jag då och då låtit någon pojkvän få fritt spelrum i köket. I bästa fall har det slutat med en tämligen medioker middag som jag ändå måste ahhh:a och ohhh:a över. Ofta har det slutat med direkt äcklig middag. Synd på fina råvaror och synd på mina smaklökar. Mitt jobb är inte att ”lära” den stackars killen att laga mat. Det borde han ha gjort för länge sedan. Idag ville N ha köttbullar, potatismos och brunsås. Det orkade jag inte laga en måndag som denna så han fick helt enkelt göra det själv. Nu sprider sig underbara dofter i lägenheten. Jag är mycket tacksam att jag slutligen hittade någon som kan laga mat. Märk väl att jag dock inte kan vara i köket samtidigt som han lagar eftersom jag då tvångsmässigt måste komma med invändningar i varenda moment han gör. Datorn är en säkrare plats för att undvika storgräl med andra ord. Och ja, jag vet att jag är ett galet, maniskt kontrollfreak som smygkryddar mat när kocken själv vänder ryggen för en sekund. Jag jobbar på bättring men ser ingen ljusning. Dock har jag självinsikt (och det är väl ett utmärkt alibi för att kunna uppföra sig som en kitchenbitch?)