Idag behöver jag inte klaga på vårkylan som har lagt sitt kalla täcke över Stockholm på sistone. Idag är det nämligen mycket kvavt vilket rimligtvis borde betyda att jag ska klaga på det istället. Annars har jag irriterat mig kraftigt på den låga temperatur ackompanjerad av isande vindar som hållt mig ifrån uterserveringar och spontanglassar alldeles för länge. Det är vid sådana tillfället jag får lust att snabba på växthuseffekten lite. Det tråkiga är att det – liksom alla andra instant satisfaction-historier har så tråkiga konsekvenser (se: heroin, hetsätning av smältost och åtta timmar i spansk augustisol).

En gång, för typ något år sedan sa jag till en kille som jag första, eller andragångsdejtade att jag var så trött på kylan så jag funderade på att åka ut i skogen och plantera lite batterier. Man kunde se kylan i hans ögon fastän jag försökte fokusera på det artiga skrattet. Han ringde aldrig mig igen. Det får mig att inse att klimathot och miljö är ett samtalsämne lika ofarligt som ett minfält i mittersta Afrika. Här ska man ta det lilla lugna.

Fortfarande undrar jag om den där kille på allvar trodde att jag brukar sätta mig på tunnelbanan och åka till närmsta skog (helst reservat) med väskan full med gamla batterier. Han kanske fick en syn av mig, ensam mitt ute i skogen, grävandes i mossa och barr för att plantera mina batterier, tömma en och annan gammal termometer på kvicksilver och dessutom passa på att hälla ut lite receptbelagd medicin mellan några ståtliga fjällskivlingar.

For the record: Det har jag aldrig gjort. Hittills.