En kompis till mig håller på att säkerhetsklassas under nivå två. Detta beror på ett avancerat jobb med delikata försvarshemligheter. Han är skiträdd att de ska hitta gammal sms-trafik med ordet ”terrorism” inblandat. Inte för att han på något sätt är terrorist (om man bortser från hans eskapader på diverse uteställen i Stockholm – men hey, det är inga olagliga saker vi snackar här). Jag fick total paranoia när jag hörde det. Trots allt pluggade vi ihop och även om jag har lämnat tanken om att bli hemlig agent så löper jag fortfarande risk att någon gång i min yrkesmässiga framtid bli säkerhetsklassad. Då kommer de ju att hitta min blogg och jag minns inte alls vad jag har skrivit. Det finns säkert något småelakt om omodernt klädda flygplanskapare och en och annan känga till regeringen. Jag måste byta karriärsplaner omedelbart. Kanske dags att bli trappstädare i huset? Eller konstnär? Konstnärer kan man nämligen ändå inte lita på så då är det lugnt.

Åh, jag kan bara tänka mig att jag en dag sitter där i förhör med äldre militärgubbar i ett kalt rum och måste förklara huruvida jag tillhörde ”Stureplansklicken” eller ”Söderflummarna”. Jag kommer bara att stamma och ändå inte kunna svara tillfredställande på deras frågor. Jag är helt enkelt en fara för vårt fosterland.