Här sitter man med sin finniga haka en lördagkväll när värmen är påtaglig och man dessutom druckit ett par glas vin. Men som sagt, jag saknar energi. Min syrra var med hemma ett tag efter middagen men drog sig hemåt för ett tag sedan. Därefter ringde hon för att fråga om hon fick komma tillbaka igen eftersom en snygg kille skulle komma till Debban en halvtimme senare. Det fick hon, så hon kom hit, sprejade hår och berättade hur engelska patienten slutade. Thanks for that, menade jag som tänkte se den nu under natten.

Istället började jag förarga mig över att jag inte vunnit tävlingar som jag faktiskt förtjänade att vinna. När jag gick i typ trean eller fyran så ställde jag och min bästis upp i en nationell tävling som handlade om Stoppa sabbet. Alla ungar skulle rita en teckning med en slogan som sedan skulle kunna pryda telefonkatalogen. Vi ritade en öken och hämtade sand från längdhoppsgropen på skolgården som vi klistrade fast med björnklister på ett A5-papper. Sedan ritade vi en beduin med palestinasjal och allt. Till och med en kamel. Bredvid dessa exotiska varelser målade vi en trasig telefonkiosk och författade sedan en slogan som innehöll raderna: ”Stackars lilla beduin” och ”Men en trasig telefonkiosk kan han inte ringa hem”.

Idag kan jag undra var just ”hem” för beduinen skulle vara. Annars var det en lysande teckning som förtjänade vinst. Jag pallar inte tävla om något om jag inte vinner. Det känns nämligen som ett hån mot min person (säger den som fortfarande är upprörd över en icke-vinst 1987).