Jag har under många år trott att jag har varit en fantastisk Ulf Lundell-imitatör. Mitt paradnummer är Stackars Jack – ett sångnummer jag gärna plockar fram som ett ess ur rockärmen när det är dags att imponera på någon fest/middag/dejt (har en stark känsla av att jag nog har sjungit det på någon förstadejt som sedan aldrig hörde av sig mer). Öppna landskap går också bra. Har alltid trott att jag gör dessa imitationer med både stor tonsäkerhet och röstlikhet. Igår när jag bogserade min feberfrossande lillasyster till Max för att äta burgare så spelades Öppna landskap i lokalen. Jag har inte lyssnat på den på länge – säkert flera år. Jag insåg med ens att min imitation inte är ett dugg lik. Jag tar det alldeles för långt. Jag gör så att säga en parodi på en parodi på ytterligare en parodi av Ulf Lundell och slutresultatet låter mer som en kvinna i 29-årsålder som försöker låta som Ulf Lundell utan att varken vara lik eller roligt.

Det var ett tomt ögonblick i mitt liv. En svår insikt i mina begränsningar. Håller i skrivandets stund på att öva upp mig på att låta som Per Gessle. Tror det passar min mezzosopranröst lite bättre.