Jag är trött på att vara fattig. Särskilt när mitt största intresse är pengar. Det rimmar så illa på något sätt – det låter falskt. Nu sitter jag och searchar igenom varenda bättre hotell i Barcelona för att förhoppningsvis så småningom hitta ett designat fyrstjärnigt hotell som inte ligger halvägs till (eller hu, ännu värre, i) Castelldefels. Min kille är en rik sate och sa med finansvalpssnål röst att hans smärtgräns på hotell låg på typ en tusenlapp per natt. Sedan frågade han var jag kände att min maxgräns på hotellet låg. Jag svarade: ”Noll kronor per natt”. Det tyckte jag var ett bra svar. Sedan började en slinga från en låt spelas upp om och om igen i mitt huvud. Den lät: Now I ain’t sayin’ I’m a gold digger – But I ain’t messin’ with no broke nigga.