Just hemkommen från buffén. Den var makalöst god. Det fanns säkert tio olika varianter av pasta-, nudel-, dinkel-, bovete-sallad, alla grönsaker som tänkas kan, potatissallader, några varma rätter, röror, bröd, ja allt möjligt. En mycket prisvärd och god buffé helt enkelt med en vidunderlig utsikt över hela Stockholm. Allt för 118 kronor.

Min kompis som såg lika smal och snygg ut som alltid dök dessutom upp med en ny accesoar – en femmånaders babymage. Jag hamnade i chock (vilket jag tydligen alltid gör när någon jag känner avslöjar graviditet) vilket också gjorde att jag inte åt mer än två tallrikar buffé.

Efter middagen strosade jag genom Södermalm och Sofo och njöt av kvällsolen och de glada nyheterna. På Skåningens uteservering på Skånegatan satt Timbuktu och fikade. Jag log mot honom och strosade vidare, kikade i skyltfönster och var på ovanligt gott humör.

Nähä, nu packar jag ihop för idag och byter om till bufféätarklänning (med mycket vidd i midjan) för snart ska jag i väg till Hermans och käka middag med två kompisar som jag inte har sett på urlänge. Det kan bli en prekär situation då jag normalt sett endast äter buffé med närstående vänner som accepterar min svulten-fånge-i-farlig-diktaturstat-som-får-se-mat-för-första-gången-på-fyra-år-kind-of-ätstil. Jag måste försöka lägga band på mig själv. Hoppas maten är äcklig. Då äter jag bara som fem vanliga tjejer och då slipper jag skämmas.

Okej, okej, jag vet vad jag har sagt om att modeblogga men ni får stå ut ännu en gång. Här är the tees som jag måste ha till sommaren när jag åker till den spanska byn.

Den här spanska tishan passar mig utmärkt. Längden på tröjan i kombination med tjuren kommer att göra mig till den största slagpåsen i vår spanska by i sommar. Katalaner hatar Madrid.

Den här tänkte jag ha på mig när jag går runt kvarteren där den ryska maffian håller till. Eftersom jag är livrädd för dem så tänker jag att en t-shirt på ryska och ett vettskrämt leende kan bespara mig en dödsskjutning. I alla fall ett personrån.

Den sista tröjan ger en skön ironisk känsla (och ironiska kläder får inte förglömmas när man bor på Söder i Stockholm…). Frågan är dock om inte just denna t-shirt kommer att leda till det fruktade personrånet av den ryska maffian. Jag menar, det här trycket måste ju vara högvilt i den ryska modevärlden just nu. Kan se det framför mig – en elak rysk halvprostituerad kvinna kommer fram till mig med en kalashnikov och bara: ”Give me the t-shirt and no one will get hurt!”. Typ.

Alla t-shirtsen från Urban Outfitters

På Metropolitan Museum of Arts årliga Costume Institute Gala i New York City i måndags kväll dök varenda amerikansk kändis värd namnet upp. Hela modeeliten i USA  (tillsammans med typ hela modebloggsverige) hyllade Kate Bosworths silveraktiga klänning.

Den var visserligen ganska cool men jag tyckte att minitvillingen Mary Kate Olsen hade häftigast outfit. Det krävs lite mod för att komma iklädd en svart, långhårig matta liksom. I like!

Värst var tyvärr Jessica Simpson som i för mycket brun-utan-sol tryckt sig i ett glammigt fodral som inte passade hennes byst. Inte hett att låta behagen hänga utanför. Jo, kanske i trailerparken men inte på Met.

Idag blev det stekta quornfiléer, hemmagjord pesto, hampaspagetti (och nej, jag blev inte hög) med sallad och coctailtomater. Mycket gott.

Min kille har en irriterande egenskap. Så snart jag har publicerat ett nytt blogginlägg så läser han det (det är ju visserligen snällt att han vill stödja min skrift) och läser sedan upp de slarvstavfel jag har gjort. Jag brukar alltid läsa igenom inläggen när de är publicerade för att se vilka fel jag gjort och sedan ända dem. Men N hinner alltid före. Det kan låta såhär:

N: Men Malin, gillar du msik? MSIK, hahahaha!

Jag: Håll tyst!

N: Åhhh, menar du kanske luftvägar när du skriver lutvägar? Eller är lutvägar något annat? LUTVÄGAR, hahahaha!

Jag: TYST!

N: Så du gillar att gå ut på Sturepln? Sturepln – det låter spännande hahahahohoho!

Och så fortsätter det. Jag har kommit fram till att det egentligen är en ganska bra grej (förutom att det då helt uppenbart är störigt) för snabbare och bättre korrekturläsare får man leta efter. Varför det irriterar mig så mycket beror på att stavning är mitt ess i ärmen. Jag har aldrig stavat fel någonsin (hmm typ). Det enda ord som jag fick fel på under sex års rättstavning var Sverige. Jag hade som åttaåring fått för mig att vårt land stavades Svergie. Varför vet jag inte men jag lärde mig stava det också. Så rättstavning är med andra ord en stolthet hos mig. En stolthet som N med glädje grusar så fort han får tillfälle.

Utöver detta vill jag tillägga att jag AVSKYR folk som stavar ordet imorgon som imon. Det irriterar inte bara min rättstavningsgen utan det börjar även rycka i giljotinhanden, skåning som man är.

Innan drog N min snedlugg åt sidan och utropade: ”Oj, vad har du där vid hårfästet? Det ser ut som ett enormt födelsemärke. Ungefär lika stort som Gorbatjovs!” Jag skrek: ”va!” Eftersom jag inte orkade gå till spegeln för att undersöka det hela närmare tog N ett foto för att bevisa att min panna såg ut som mannen som lärde oss perestrojka och glasnost (som jag på 1980-talet f.ö trodde var GB:s nya sommarsuccé). Till min stora förvåning var det inte så långt ifrån. Var kom den där fläcken ifrån, undrar jag nu och misstänker fläcktyfus.

När jag och min syrra var små så älskade vi Tummen-böckerna så himla mycket. När vi plöjt varenda pixibok om Tummen och hans mamma kom vi på den utmärkta idén att göra våra egna böcker. Vi tog varsitt litet kvadratiskt block, doppade tummarna i röd stämpelfärg och började skriva. När varje bok var klar band vi in dem med tejp och lade till vår samling. Jag vet inte hur många vi gjorde men det var ett större antal. Jag minns också att den där stämpelfärgen var svår att få bort så i produktiva tider gick vi ständigt runt med rödfärgade högertummar.

Idag gick jag förbi en butik som bland annat sålde leksaker. I skyltfönstret såg jag att det låg en hel kollektion av Tummengosedjur. Jag stod jättelänge och tittade på dem – särskilt den här söta gosetummen. Det verkade dock lite löjligt att köpa en leksak till sig själv när man är 29 år gammal så jag avstod.

Jag är ingen sportmänniska. Eller ska jag säga sportig människa? Jag tränar aldrig frivilligt. Antingen springer jag benen av mig för att jag får panik inför stundande bikinisäsong eller så är de elaka röster i mitt huvud som skriker: ”rör på fläsket, tjockis!” och då kan jag ibland inte stå emot. Men aldrig att jag bara: ”nej, jag kan inte följa med på den där middagen/ festen/ fikan/ tetrapaksvineftermiddagen/ pantburksinsamlingen/ flyttstädningen/ kyrkobesöket för att jag ska träna”. Jag genomgick skoltiden som den mest myglande eleven på idrottslektionerna, jag åt kakor chips och annat gott hela uppväxten men lade aldrig på mig ett gram. Jo, när jag flyttade hemifrån insåg jag att min konstanta vikt på 53-54 kilo långsamt började ticka uppåt.

Men vad jag egentligen ville säga här (eftersom det inte bara är dödligt tråkigt att läsa om andras viktissues – det är löjligt och brudigt därtill viket är epitet som jag inte vill bli tillskriven) är att jag idag har suttit med ett drygt leende för att jag lade ett gäng kilometer efter mig i förmiddags. Till vilken nytta? Imorgon när jag vaknar är det en ny dag vilket innebär att jag står på noll och måste börja om igen. Och så fungerar träning – man måste upprepade tills man spyr av tristess och utmattning för den delen. Samma skit som jag gjorde idag och kände mig nöjd över, måste upprepas (till min stora sorg) igen, igen och igen för att ge några resultat. Och det hoppas jag verkligen kommer att inträffa eftersom jag igår, i en kroppsspegel  i H&M:s provrum såg ut som Malin Collin men som någon blåst upp mig som man blåser upp en simdyna. And it wasn’t pretty!

Min kille förvånade mig (eller drogs med i den allmänna glädjen över vår blommande växt) så han införskaffade sig blomjord och frön för att kunna odla basilika, timjan och ruccolasallad. När han började plocka med spenaten och morötterna i fröhyllan stoppade jag honom varsamt och påminde om att vi inte bor på landet utan i en lägenhet utan balkong mitt i stan. Då insåg han sorgset att ingen morot skulle kunna växa här om vi nu inte hade valt att bryta upp trägolvet för lite inomhusland. Det gjorde vi inte eftersom det möjligen kan sänka värdet på lägenheten i framtiden (om man nu inte säljer det till en extremt planteringsintresserad person). Men nu ska i alla fall Projekt kryddodling sätta igång här på Södermalm.