Man skulle kunna säga att den här sena lördagseftermiddagen går i radikalfeminismens  tecken. Jag och Anna är vansinniga efter en friande våldtäktsdom som det spekulerats mycket i runt Stureplan den senaste tiden. Jag rekommenderar er verkligen ett besök på Annas blogg som skriver ett inlägg om detta.

Med ilska som ledord har vi också hunnit med bh-shopping, halloumi-shopping och jordgubbs-shopping. Snart kommer nästa syster och då ska det ätas och drickas gott, lyssnas på musik och snackas skit. Fram tills dess sitter jag fängslad vid Tillbaka till framtiden 3 och förbannar min (plötsligt) tjocka överarmar.

Min lillasyster Mia är åtta år yngre än mig. När hon var liten var hon en bedårande söt unge med blont, långt hår och pliriga blå ögon. När jag var runt tretton år tyckte jag att det var urkul att klippa hår. En gång när mamma och pappa var iväg några timmar och jag skulle se efter Mia så kom jag på den briljanta idén att vi kunde leka frisör. Mia tyckte att det lät jättekul och således hoppade hon upp på en stol och svepte en handuk om halsen. Jag tog fram kam, blomstersprutan och den orangea kökssaxen. Sedan satte klippningen igång. Jag undrade hur Mia ställde sig till lugg. Hon, fem år gammal, tyckte självklart att det lät som en utmärkt ídé. Problemet var bara att jag inte visste hur tjock luggen skulle vara. Jag klippte och klippte men det blev aldrig riktigt jämt och bra. När jag till slut kände mig nöjd var mer än halva Mias huvudbehåring en enda tjock lugg. Den började långt, långt bak på huvudet och fick från öra till öra. Några blonda testar hängde kvar i nacken och resten var som sagt en stor lugg. Jag hade förvandlat en ursöt femåring till en äcklig White Trash-unge som såg ut som hon kom strosande direkt från Trailer parken. Det tog nästan ett år för ungen att se normal ut igen. Så fort vår familj skulle någonstans så drogs det allmänna intrycket ner på grund av Mias frilla. Jag är än idag upprörd över mitt naiva infall av frisörlek. Jag ber dig om ursäkt, Mia!

Såhär trodde man att Mia skulle se ut som vuxen

Idag när jag stod på tunnelbanan – stressad till döds och på urdåligt humör så stod det en snubbe bredvid mig vid dörrarna. Jag tyckte att han glodde på mig. Eftersom jag redan var irriterad så blängde jag tillbaka och tyckte att han kunde fästa blicken på någon annan dam i vagnen. Jag blev surare och surare ju mer han glodde och tänkte argt i mitt huvud att han minsann inte skulle se mig som ett objekt för sina lustar etc etc. Sedan sänkte jag blicken och såg att han höll i en blindkäpp. Då kände jag mig skamsen och väldigt full of myself.

Fredagkvällens soundtrack är den något otippade This is why I’m hot med Mims. Jag som normalt sett är en hiphpohatare av stora mått gör ungefär en gång om året en avstickare till fiendeland. Förra året var det efter vi hade sett Hustle & Flow som jag och Anna gled in i en enveckas hiphopkoma. Idag är besattheten an aning kortare. Kanske fyrtiosju minuter. Sedan går jag tillbaka till popen och rocken.

Idag har min resekarma varit under all kritik. Eftersom någon hade hoppat framför tåget på Slussen tog jag bussen till Södra station för att åka pendeltåg. När jag kommer dit är det stopp i trafiken för på grund av polisutryckning. Jag blev urförbannad och ifrågasatte de potentiella bankrånarnas flyktkompens. Hur dum får man bli om man rånar en bank och sedan tar pendeltåget hem? Puckade bovar, ta i alla fall tunnelbanan om ni vi försvinna i myllret eller ännu bättre – sno en flyktbil! Nej men de bodde väl i typ Kungsängen och bara: ”Ey, Johnny, vi tar pendeln, den går ända hem och då slipper vi byta”. Jag blev tio minuter sen till mötet och jag avskyr verkligen att komma sent. Jag är en sån som brukar få stå och vänta på folk i en kvart för jag alltid kommer för tidigt. När jag skulle hem var det också förseningar på grund av ”en olyckshändelse” i Älvsjö. Är det ”alla hoppares dag” idag?

Här har ni ett exempel på min nya elakhet:

Shit, någon självupptagen idiot har hoppat framför tåget på Slussen vilket förstör hela min resa till de norra förorterna. Du kunde inte ha väntat att hoppa ett par timmar eller var det bara för att jävlas du gjorde det nu? Fredagsångest, vem har det liksom? Jag trodde söndagar var den allmänna hoppa-framför-tåget-dagen.

Neeej! Det där lät inte som jag (jo som halva jag i min personlighetskluvna värld). Kanske jag borde hålla den här approachen?

Åh nej! Någon stackars människa har valt att sluta sitt liv idag på Slussens t-banestation. Det är så tragiskt och sorgligt så jag får ont i magen. Mina tankar går till de anhöriga. Jag får ta fyran till södra station och byta till pendeltåg där så jag slipper åka förbi Slussen. Usch vad hemskt. Och så missade personen i fråga en hel helg.

Äh, jag är inte så bra på det här ännu. Ge mig tid och jag ska ge er text.

Menåh! Jag hade fem missons som jag skulle uppfylla under kvällen. Det var att:

• Kolla på nedladdat avsnitt av Jericho – Check! (F.ö hade det inte blivit ett sådant blodbad om det var kvinnor som styrde de där amerikanska hålorna)
• Kolla på nedladdat avsnitt av Lost – Check! (Ett ganska okej avsnitt, lite mediokert men med vissa glimtar av spänning)
• Plugga vidare på Photoshop. (Har flyttat boken från soffbordet till datorn)
• Läsa Nöjesguiden (Nu kan jag inte göra det för min kille surar när jag läser prassliga jättetidningar i sängen)
• Läsa DN på stan (Har inte ens orkat plocka ur den ur resten av DN)

Två av fem. Ett påvert resultat.

Idag känner jag mig avogt inställd till Aftonbladet och dess berömda blogg. Det uppenbara är självklart de tekniska problemen som har ockuperat bloggen hela dagen. Jag kände för att ta mitt pick och pack – cut and paste – och bege mig mot ett mer professionellt bloggverktyg. Men sedan insåg jag snabbt hur lat och bekväm jag är och orkade således inte göra en dramatisk bloggsorti.

Det andra som irriterar mig med just den här bloggplatsen är det löjliga klimatet och den obefintliga ironin och humorn. Så fort man skriver något som skulle kunna uppfattas som det minsta grus i ögat på någon så drar ångvältarna igång i form av vansinniga kommenter som ”så kan man inte säga” eller ”tänk på att det kan såra någon”. De två bästa exemplen på den typen av reaktioner går att finna i min syrra Mias blogg. En gång skrev hon om hur orolig hon var eftersom hennes kille hade ringt och sagt att han hade varit med i en bilolycka för en hund hade sprungit ut mitt i vägen och krockat med hans bil. En person skrev en arg kommentar där hon ifrågasatte hur Mia kunde tänka på sin pojkvän när en hund hade blivit skadad. Eh? En annan gång tog ett riktigt bloggkrig vid efter att Mia hade skrivit om vilken mat hon tyckte var äckligast i världen. En person tappade huvudet totalt eftersom blodpudding fanns med på listan. Det blev en tragikomisk följetong på en vecka ungefär. Som sagt. Det är inte så högt i tak här.

Jag är så trött på att hela tiden försöka skriva så att ingen blir sårad. Jag känner att jag undermedvetet tänker så när jag formulerar inlägg. Från och med nu ska jag bli mer som mig själv. Mer elak. Och då menar jag  sofistikerat elak – med en elegant twist. Inte plump eller ond. Jag är ytterst tacksam och glad att Alex Schulman äntligen har börjat skriva sin dagbok igen och här av alla ställen. Det är nog precis vad det här stället behöver – en riktigt dryg mediakille med Stureplan i bakfickan som bara kommer att reta skiten ur er. Jag är hans största fan.

Den här flygplanskraschen är egentligen två enchiladas fyllda med hot köttfärs och gratinerade med en burk hot tacosås och c:a två kilo riven ost. Till det en avokadosallad med tomat, vitlök, chili, salladslök, citron, olja och salt. Upplagt med blandad sallad och gräddfil. Det blev sjukt mycket godare än det ser ut.

Nere på Ringen luktade det hasch idag. Jag kisade misstänkamt på pensionärer med käpp men de verkade inte vara de skyldiga. Eller så satt lukten kvar i deras kläder efter lunchjointen. Annars misstänker jag antingen byggarbetarna (som såg ovanligt fryntliga ut) eller skummisarna på nyckel -och klackbaren. Det hela var mycket ovanligt i alla fall.