Min syrra Mia ringde just. Hon hade under sin vandring i Kungsträdgården funnit (på en sådan där registreringsskylt på en barnvagn) ett nytt namn som jag skulle kunna döpa en framtida dotter till. Det vackra namnet var Leilany. Det värsta är att den här stackars ungens föräldrar säkert är skitstolta över sin kreativitet. De bara:

Mamman: Åh Sonny, vår dotter kommer vara ensam på dagis med det här namnet.

Pappan (Sonny): Ja älskling – och vilket classy namn sen – nästan som en prinsessa.

Jag får bara lust att svälja mina sömntabletter med en dunk hembränt när jag tänker på det.

Jag tror inte min outfit idag passade sig i förorten. Jag fick alldeles för många skeptiska blickar – ni vet sådana blickar som kommer två gånger – en gång när personen går förbi och sedan ytterligare en gång när de har passerat och vänder sig om och tittar igen. Nu låter det som om jag hade på mig en miniklänning med platåstövlar till men så illa var det faktiskt inte. Jag har på mig ett par svarta haremsbyxor och till det en grå haremsaktig tröja. Misstänker att jag tog haremsstilen i mysmaterial lite väl långt. Det påminner om en pyjamas för saudiska män under 1950-talet – men lite snyggare. Nej, nu måste jag dra vidare i min loja haremslook.

De senaste typ 18 månaderna har jag säkert ett tjugotal gånger haft samma återkommande mardröm. Jag ska åka till mitt drömresmål New York samma dag och ingenting är fixat. Det som bekymrar mig i drömmarna allra mest är två saker som är helt verkliga:

• Mitt pass som till att börja med inte gäller i USA för att det är flera år gammalt. Till råga på allt är det också trasigt vilket gör att jag bara kan flyga inom EU på det (incheckningspersonalen brukar ständigt skaka på huvudet när jag checkar in och säga lite drygt: ”Du vet att de aldrig skulle släppa in dig i USA med det här passet – det hade blivit rakt på planet igen”). Jo, jag vet.
• Mina sömntabletter. Man måste ha ett intyg från läkare med sig om man ska komma in i landet. Dessutom måste man i luften fylla i något papper om att man dyrt pch heligt svär på att man inte försöker smuggla in droger. Om jag inte skulle få med mina sömntabletter till mitt fiktiva resmål NYC så hade det betytt att jag inte hade sovit en blund.

I drömmarna så står jag på Arlanda och har två timmar på mig till planet lyfter och måste alltså ordna dessa saker. Sedan vaknar jag med en öronpropp i pannan, en i örat, bettskenan söndertuggad och alldeles svettig och adrenalinpumpande.

Jag börjar så smått avsky den där New York-resan.

Innan stod Nannyakuten på tv:n och vi satt och slötittade. Precis när den kräsna, bleka, brittiska ungen tog sin första tugga fiskpinne gick de till reklam. Då bytte N kanal.

Jag: Neeej, jag vill ju se hur det kommer att gå för ungen, nu när han har börjat äta och allt!

N: Vad fan tror du? Han kommer att växa upp och bli ett fett skinhead.

Någoting sa mig att det låg mycket i den spådomen.

Jag har under många år trott att jag har varit en fantastisk Ulf Lundell-imitatör. Mitt paradnummer är Stackars Jack – ett sångnummer jag gärna plockar fram som ett ess ur rockärmen när det är dags att imponera på någon fest/middag/dejt (har en stark känsla av att jag nog har sjungit det på någon förstadejt som sedan aldrig hörde av sig mer). Öppna landskap går också bra. Har alltid trott att jag gör dessa imitationer med både stor tonsäkerhet och röstlikhet. Igår när jag bogserade min feberfrossande lillasyster till Max för att äta burgare så spelades Öppna landskap i lokalen. Jag har inte lyssnat på den på länge – säkert flera år. Jag insåg med ens att min imitation inte är ett dugg lik. Jag tar det alldeles för långt. Jag gör så att säga en parodi på en parodi på ytterligare en parodi av Ulf Lundell och slutresultatet låter mer som en kvinna i 29-årsålder som försöker låta som Ulf Lundell utan att varken vara lik eller roligt.

Det var ett tomt ögonblick i mitt liv. En svår insikt i mina begränsningar. Håller i skrivandets stund på att öva upp mig på att låta som Per Gessle. Tror det passar min mezzosopranröst lite bättre.

Imorse när jag vaknade och skulle äta frukost hittade jag inget bröd. Om jag inte missminner mig totalt så hade vi ett ganska stort antal knäckebrödsskivor i vårt ägo under söndagen. Uppe på kylen låg några skivor mögligt mjukt bröd. Jag hoppade över mackor och fick endast en kopp te till frukost. Ringde även upp N och gnällde högljutt om att man i alla fall kan lämna ETT knäckebröd till nästa frukostätare. Han satt tydligen i möte, vilket han meddelade så snart han fick en syl i vädret. Då hade jag tjutit om utebliven frukost ett bra tag och fortsatte gnällandet med att meddela att man var dum om man svarade i mobilen under ett möte och att man faktiskt borde sätta den på ljudlös så man inte störde andra. Jag + morgon + avsaknad av mat blir lätt en tickande atombomb. Sedan tyckte nog N lite synd om mig och gav mig pengar (!) som jag köpte nio kilo köttfärs och basilika för. Sweet.

Att stava fel är, som ni redan vet, något som jag tycker är värre än att bidra till växthuseffekten. Värre än att stava fel är nog att använda sig felaktigt av mer avancerade ord och uttryck – ni vet – så det tydligt lyser igenom att författaren inte behärskar det språk som den försöker utge sig för att kunna. Om vi lämnar skriftspråket för en sekund så är det nästa allra pinsammast att uttala ord och uttryck fel. Då blir det så övertydligt att man är helt ute och reser liksom. Om man skriver fel så kan man ju alltid försöka att skylla på slarv. När man säger något så är det helt kört.

Med sina felsägande vänner så kan man ju alltid börja gapskratta och häckla dem för deras missuppfattning (vilket ofta sker i min värld). Det svåra är när folk man bara är ytligt bekant med säger fel. Då kokar det inombords av all energi som det krävs att inte rätta dem.

Nu tror ni kanske att jag är en riktig besserwisser. Det är också helt sant. Jag är den klassiska storasystern som hånar alla andra men tycker inte att det är lika muntert att bli tillsagd själv. Jag säger alltid fel på steakhouse. Jag har i hela mitt liv envisats med att säga stiiiiikhouse.

Min lillasyster Mia är nog den som får ta flest tillrättavisningar. Detta beror på en kombination av sladdsyskon och många härliga felsägningar. Hon tror till exempel att uttrycket ”att vara alla till lags” uttalas som ”att vara alla till lax”. Vi brukar, efter varje felsägning slänga in varenda fisksort vi kommer på. ”Mia, det är inte lätt att försöka vara alla till marulk” och så vidare. Sedan bor hon vid Ruddammen. Hon tror att det uttalas Rudd-ammen. Hon använder ett kort u-ljud. Det är sjukt roligt när hon förklarar för folk var hon bor.

Min kära vän Henrietta gick in en felsägningskoma för ett par år sedan och frågade vilken helg musikfestivalen Propaganda ägde rum. I samma andetag ville hon veta vilka band som skulle spela på Pop Dakar – uttalat Daaa-kar (med betoningen på Daa).  Oj, vad hon blev häcklad.

Jag har en annan kompis som stavar wok som look. Till exempel: Idag ska jag laga en god nudelwook. Det är jätteroligt det också.

Slutligen så avskyr vi skåningar (särkilt vi helsingborgare) folk som säger Raaaaamlösa. Både brunnsorten Ramlösa och vattnet därifrån ska uttalas med en kort vokal – Ramlösa (som kam).

Vädret är fint idag. Jag har en finne på hakan. N väckte mig med de orden: ”Oj, vilken enorm finne du har på hakan”. God morgon liksom. N är ute med sin älskarinna som heter Cérvelo som vanligt. Hon tillbringar alla helger med honom nu för tiden. Han skämmer bort henne med dyra presenter och kommer i princip bara hem och sover några timmar innan han beger sig iväg med henne igen. Det är inte lätt att vara cykelänka.

Som tur är kommer Anna och Katti strax och vi ska gå och luncha här i Sofo. Italiensk ska det bli. Jag börjar bli hungrig så det passar utmärkt.

Här sitter man med sin finniga haka en lördagkväll när värmen är påtaglig och man dessutom druckit ett par glas vin. Men som sagt, jag saknar energi. Min syrra var med hemma ett tag efter middagen men drog sig hemåt för ett tag sedan. Därefter ringde hon för att fråga om hon fick komma tillbaka igen eftersom en snygg kille skulle komma till Debban en halvtimme senare. Det fick hon, så hon kom hit, sprejade hår och berättade hur engelska patienten slutade. Thanks for that, menade jag som tänkte se den nu under natten.

Istället började jag förarga mig över att jag inte vunnit tävlingar som jag faktiskt förtjänade att vinna. När jag gick i typ trean eller fyran så ställde jag och min bästis upp i en nationell tävling som handlade om Stoppa sabbet. Alla ungar skulle rita en teckning med en slogan som sedan skulle kunna pryda telefonkatalogen. Vi ritade en öken och hämtade sand från längdhoppsgropen på skolgården som vi klistrade fast med björnklister på ett A5-papper. Sedan ritade vi en beduin med palestinasjal och allt. Till och med en kamel. Bredvid dessa exotiska varelser målade vi en trasig telefonkiosk och författade sedan en slogan som innehöll raderna: ”Stackars lilla beduin” och ”Men en trasig telefonkiosk kan han inte ringa hem”.

Idag kan jag undra var just ”hem” för beduinen skulle vara. Annars var det en lysande teckning som förtjänade vinst. Jag pallar inte tävla om något om jag inte vinner. Det känns nämligen som ett hån mot min person (säger den som fortfarande är upprörd över en icke-vinst 1987).

Jag är sjukt mätt. Var ute och åt middag med Mormor och el Morfar. Vi åt trerätters. Dessutom orkade Mormor inte all sin mat så jag åt ju såklart upp den också. Sedan skulle de berätta om alla gånger som Morfar har svimmat på olika flighter de senaste åren (och det var inte få gånger kan jag säga – han gillade inte att han fick ligga på typ golvet på resan till Peking tydligen). Han berättade också om de gånger han hade svimmat på mataffärer, slott och vernissager. Han gillar ambulanser nästan lika mycket som taxi numera. Skitbekvämt på något vis och asschysst personal, menade han. Tryggt att veta. Mormor drog upp någon sommarromans från Södertälje när hon var 18 år – alltså 1938 – med en kille som var typ 25. Sedan försökte vi få henne att cykla Vättern runt med N i juni. Mormor hade lämnat sin rollator Benjamin hemma och tog käpp istället. Det var i alla fall hemskt kul att träffa dem. Råkade tyvärr dock droga min minsta syster som mådde dåligt. Gav henne värktablett med kodein och glömde att hon inte tålde det. Hon mådde skit. Annars är allt bra.