Jag håller på att bli galen på vardagsrumsfönstret. Så fort det kommer en vindpust så blåser det upp eftersom den där lilla plasthaken som man använder för att ställa fönstret på glänt har gått sönder. Eller snarare, min syster Anna tog sönder den för ett tag sedan. Det var i samma veva som hon också slog sönder ett av N:s vackra kristallvinglas. Numera får hon alltid ett pyttelitet Ikeavinglas så fort hon kommer hit så får vi andra vuxna dricka ur de stora kristallglas som fortfarande är hela. Självklart har min syrra stor ångest över den slumpmässiga vandaliseringen av N:s ägodelar och vågar inte röra något längre.

Det fick mig att tänka på min andra syster Mia och hennes bästa vän Sanna som även brukar räknas in som extrasyster i vår familj. De har slagit sönder mycket hos varandra genom åren. Sanna förstörde en gång en enorm spegel som täcker garderoberna i Mias gamla rum i Helsingborg. Sprickan är fortfarande kvar men Mamma och Pappa tycker att det är lugnt för att de gillar Sanna så mycket. Mia hämnades dock genom att sätta sig på Sannas familjs matbord av vackert trä och knäckte det på mitten. Härliga ungar de där två.

Då har jag just kommit hem från Måns Zelmerlöws releasefest. Det var på mitt gamla (märk väl anno år 2000) stamhak Laroy. Har inte varit där sedan jag såg Britney Spears i lokalen. Det var i alla fall massor av folk, god stämning och många drinkbiljetter ur vår kära vän Skivbolagsdrottningens handväska. Vi körde bubbel. Bland annat såg vi Andres Esteche (oj vad snygg han är – och ack så gay), Christer Björkman, Anna Book och ett flertal andra gamla idoldeltagare, journalister etc.

Här skålar jag och syrran i skumpa men det ser man knappt.

Ett exempel på vad som bjöds – skumpa och mumsmums (jag gillade de med jordgubbsmak).

Här spelar Måns ett par låtar. Det var akustiskt och överaskande bra faktiskt. Innan spelningen gav vår vän Skivbolagsdrottningen honom en guldskiva som han blev mycket glad över.

Äntligen blev jag och syrran presenterade för Måns (vår Skivbolagsdrottnings skötebarn). Han var precis lika trevlig och charmig som man hade förväntat sig.

Här är vi då – Skivbolagsdrottningen, jag och Anna.

Det var en mycket lyckad kväll med något glas för mycket skumpa (men jag åt en snitt för varje glas). Nu ska jag krypa till kojs.

Det ryktas att Nicole Richie precis har spenderat tid på rehab på grund av anorexi och drogmissbruk. Richies publicist förnekar dock dessa rykten och menar att hon bara varit hemma (dock har flera foton tagits av Richie när hon går in på ett behandlingshem). Oavsett så är det ju allmänt känt att Nicole Richie lider av svåra ätstörningar (om man väljer att inte tro på rykten så kan man ju bara ta sig en titt). Efter att ha lyckats gå upp ett par kilo sedan de ökända bikinibilden verkar hon nu ha tappat en hel del i vikt igen när man ser nytagna foton på henne och pojkvännen.

Jag hoppas att ingen skulle vilja se ut sådär. Att ingen går på vansinniga dieter som inkluderar Efedrin eller andra amfetaminpreparat. Jag vill bara visa dessa foton som ett avskräckande exempel. Nicole Richie är mycket sjuk och jag hoppas att alla flickor där ute hittar en annan förebild att beundra. Allra helst ska man bara beundra sig själv och tycka att man själv duger. Om man nu inte gör det så titta på fina tjejer som Beyonce eller Shakira. Men lova mig att ni aldrig börjar tycka att detta är fint!

Bilderna som talar för sig själva är från: people.com och perezhilton.com

Idag har jag främst ägnat mig åt att hosta upp diverse obehagliga kompisar och sedan snyta ut lite större vänner. Sedan har Den Stora Tröttheten slagit till mig i huvudet som en jättehammare. Mellan dessa aktiviteter har jag också hunnit färga i rötterna på mitt hår så jag äntligen slipper polska glädjeflicks-looken.

Ikväll ska vi ju på Måns Zelmerlöfs releasefest. Tydligen ska man ha med sig en blomsterkvast till grabben. Det känns lite konstigt eftersom jag inte känner karln för fem öre. Jag funderar vidare på vad som borde vara en hedervärd artighetsgåva – kanske en ask choklad? Eller en snygg, bystig 19-åring (känner ingen i den åldern så det kan blir svårt eftersom det måste inkludera en kidnappning). En saftig kebab (extra allt)? En vacker porslinsfigur? Ja ni ser – uppslagen är oändliga. I vilket fall som helst kommer det nog bli kul. Måste bara sminka mig i sju timmar innan så att jag påminner om en människa. Hoppas jag hinner.

Idag är det exakt ett år sedan jag startade den här bloggen. Det känns roligt. Min blogg har integrerats i mitt liv så till den grad att jag knappt minns hur det kändes att inte ha den. Ibland har den känts som en börda men i de flesta fall har den bara varit stimulerande. Den har, precis som ambitionen jag hade, fått mig att förenkla och avdramatisera mitt skrivande. Jag är glad att jag inte har snöat in i pretentiösa, litterära inlägg som ingen annan än jag (och möjligen missförstådda fjortonåringar i palestinasjal) skulle uppskatta. Att skrivandet saknar prestige, godkännande och strävan efter perfektion. En stor bonus är de många läsare som tillkommit under året och som dessutom kommit tillbaka igen och igen för att skriva en vänlig kommentar. Ännu roligare är det med det tillskott av vänner som jag lärt känna genom den här bloggen.

Jag kommer att fortsätta som förr – blanda gammalt med nytt, uteliv med hemmaliv, matlagning med skvaller och musik med Hollywoodglamour. Jag ska försöka vara duktig och uppdatera lika flitigt som förr men samtidigt hålla mig ifrån de mest triviala och ointressanta inläggen. Den här bloggen ska Malin-certifieras vilket innebär att den ska hålla en jämn Malin-kvalitet hela vägen. När livet känns okej kommer inlägg med substans. När livet är åt helvete får ni fortsätta hålla till godo med foton på kändisar och rekommendationer av produkter, mat och butiker. Det är ju så jag brukar lösa bloggtorka.

Till sist – tack till alla er som läser. Det är ni som gör det så roligt att fortsätta att skriva.

Jag var och träffade Mormor och Morfar på centralen idag och tog mig en fika med dem och Mia. Mormor verkade ha kommit till acceptans med sin Rollator och hade döpt den till Benjamin. Jag bar Benjamin i rulltrapporna. För att vara snart 87 och 89 år gamla var de omåttligt förtjusta i fotofunktionen i mobiltelefonerna. De ville också ha det. Sedan pratade vi om var vi skulle äta på lördag.

Jag: Jag tänkte jag kunde kolla upp något prisvärt ställe tills middagen på lördag.

Mormor: Men inget sånt där billigt – som en bar!

Jag: En bar?

Mormor: Ja, en bar. På ett sånt ställe vill vi inte äta.

Jag: Jag kommer verkligen inte ta er till en bar med enarmade banditer och fyllon på barstolar, jag lovar!

Mormor: Bra.

Jag: Vad snackar vi för prisklass?

Mormor: Ingen aning. Ta vad du vill – han betalar (säger hon och nickar mot Morfar som sitter försjunken i mobiltelefonens funktioner).

Morfar: (tittar upp) Ta ett ställe där maten är lättuggad.

Jag: Eh, okej. Ska jag ta med stavmixern?

Nu skulle de på en förstklassig spa-resa så vi lämnade av dem och längtar efter dem tills lördag då vi får träffa dem igen.

Här sitter de – de fina gamlingarna.

Nu visar det sig att jag ska på ingen mindre än Måns Zelmerlöfs releasefest imorgon på Laroy. Så kan det gå när man har en mycket god vän som arbetar på skivbolag. Det känns, eh… spännande. Den enda låt jag någon sin har hört med pojkvaskern är melodifestivallåten och den är ju ingen som direkt spelas frekvent hemma hos mig. Men fester är alltid kul och releasefester i synnerhet. Tillsammans med sällskapet lär jag i sämsta fall få kul och ett par goda skratt. I bästa fall one hell of a night!

Tämligen händelselös afton. Jag funderade ett tag över matinén som jag och Mia såg i eftermiddags på SVT. Den var från 1956 och undermålig. Vad hade man förväntat sig? Jag älskar de där matinéerna. De är som små antropologiska nedtramp i en svunnen, men ändå inte så avslägen tid. Den tuffa jargongen och de respektingivande gesterna gangsters emellan hade visserligen i vår tid gett en förståelig anledning till grov mobbning och häckling. Det var mycket lattjo och nedrans på den tiden. Och kvinnorna uppförde sig som våp. Det gav i alla fall oss några uttråkade skratt.

Sedan har det varit halshuggningar i CSI, rysk rouletteätande av jordgubbar (varannan sur varannan söt) och samtal från Exet i Madrid som verkar styra upp sitt liv ganska ordentlig numera. Mycket bra nyheter. Sedan lyssnade jag på N som gav datasupport till sin mamma över telefon. Han använde många hårda ord. Dessutom har vi äntligen kunnat börja diska igen eftersom diskmaskinstabletter inhandlades. Vårt kök såg ut som en sämre heroinists. I morgon ska jag fika med mormor och morfar. De är snart 87 och 89 år gamla. De ska på Spakryssning så jag hinner inte träffa dem så länge. Tänkte bli bjuden på en kanelbulle innan dess. Nu ska jag knyta mig.

Normalt sett är det jag som sköter matlagningen i det här lilla hushållet. Detta beror till 95% på att jag är en köksfacsist som inte låter någon med lägre kunskaper än Jamie Oliver beträda det område där middagen ska tillagas. Jag litar inte på någon. Under många år har detta ibland blivit ett irritationsobjekt hos före detta pojkvänner. Under någon svag minut (kanske efter läsning av självhjälpsböcker eller artikel i damtidningar som behandlar kontrollbehov) har jag då och då låtit någon pojkvän få fritt spelrum i köket. I bästa fall har det slutat med en tämligen medioker middag som jag ändå måste ahhh:a och ohhh:a över. Ofta har det slutat med direkt äcklig middag. Synd på fina råvaror och synd på mina smaklökar. Mitt jobb är inte att ”lära” den stackars killen att laga mat. Det borde han ha gjort för länge sedan. Idag ville N ha köttbullar, potatismos och brunsås. Det orkade jag inte laga en måndag som denna så han fick helt enkelt göra det själv. Nu sprider sig underbara dofter i lägenheten. Jag är mycket tacksam att jag slutligen hittade någon som kan laga mat. Märk väl att jag dock inte kan vara i köket samtidigt som han lagar eftersom jag då tvångsmässigt måste komma med invändningar i varenda moment han gör. Datorn är en säkrare plats för att undvika storgräl med andra ord. Och ja, jag vet att jag är ett galet, maniskt kontrollfreak som smygkryddar mat när kocken själv vänder ryggen för en sekund. Jag jobbar på bättring men ser ingen ljusning. Dock har jag självinsikt (och det är väl ett utmärkt alibi för att kunna uppföra sig som en kitchenbitch?)

Jag går emot mig själv och mina principer när jag lägger ut denna bild på Misha Barton. Men jag tycker ändå att den är viktig på något slags hollywoodaktigt, sorgligt sätt. Stackars Misha som sitter där i bilen och gråter ögonen ur sig av anledningar vi bara kan spekulera i. Vid sådana tillfällen (och tusen andra) är jag så glad över att inte vara kändis. Tänk vad hemskt att bli fotad när man är jätteledsen – att inte ha något privatliv alls. Jag är inte avundsjuk.

Bild från www.perezhilton.com