Jag stod nere på Systembolaget innan och nynnade alldeles för högt på Ebba Gröns Profit (ni vet: ”På systembolaget står man i kö/ där kollar en vaktjävel ifall man duger /där får man tömma sina fickor /ifall man vill ha nånting med sej hem”) och funderade på om de skulle kolla leg eller ej. Då kom jag på att jag fortfarande alltid ljuger om min ålder. Om jag hamnar utanför ett utskänkningsställe och vakten frågar typ: ”Och hur gamla var vi här då?” så brukar jag alltid lägga på ett år eller två. Det sitter i från förr så att säga. När man var sexton så slängde man snabbt ur sig att man var arton. Sedan fortsatte man till 20-årsställen när man var nitton, 23-årsställen när man var 21 och så vidare. Det pinsamma nu för tiden är att när jag har sagt att jag är 30 och vakten ändå ber om leg så framgår det ju med lite huvudräkning att jag är 29. Det blir jättekonstigt att förklara varför jag ljög. De enda ställen jag skulle behöva ljuga om min ålder är ju på uteställen för äldre där det krävs ett leg på 30 år, skilsmässopapper i väskan och vårdad klädsel för att komma in. När den tanken slog mig kom jag att tänka på punklåten Vårdad klädsel med Kriminella Gitarrer som var en låt som jag gillade som arg, yngre tonåring. Både de och jag skulle aldrig gå till ett sådant ställe. Men av helt olika orsaker.

Jag har spenderat två dagar i lägenheten på grund av mitt nästan livshotande halsont. Idag fick N nog och tog med mig ut i Sofo för vallning. Anna mötte upp och jag släpades runt på gator och torg. Bäst var när vi vände ut och in på Cajsa Warg. Kände mig alltför fattig för en större storhandling där. Men det var kul att se (öh). Tråkigast var cykelaffären (jag och Anna hängde uppgivna utanför) och att Anna hittade ett hårstrå i sin take away-burgare. Det var också kul att mobba Anna för stavfel. Sedan tröttnade Anna på vår mobbning och åkte hem. Jag läste Modette och räddade två basilikaplantor från en säker död. Ikväll ska jag nog inte göra någonting förutom att läsa vidare på min bok – Historikern. Imorgon ska jag på fest hos en killkompis som jag har känt sedan gymnasiet. Han var en av stans rockstars på den tiden. Det är han kanske fortfarande. Det ska i vilket fall som helst bli kul. Funderar på att klä ut mig till gothare och säga att det är min nya stil. Det är alltid kul att chocka folk man inte träffar så ofta. En gång planerade jag och Mia att jag skulle dyka upp utklädd till rave-kid på en första-dejt med en kille. Vi ville se hans min om jag kom i neonflätor i håret, Buffaloskor, neonorangea prasselbyxor och en gummitröja med taggar på. Fatta vilken ångest – han bara: ”Öhh, sådär såg hon ju inte ut i lördagskväll när vi bytte nummer”. Rave-practical-joket blev aldrig av men den där killen ville ändå aldrig träffa mig igen. Borde ha kört rave-stilen så jag hade kunnat ha det att skylla på när han inte ringde igen.

Jag funderade lite halvt på att gå bort till Kungsträdgården ikväll för att se Mika spela helt gratis. Det enda som fick mig att tvivla var att jag fortfarande inte känner mig helt kry och då är inte utomhuskonserter (som brukar vara försenade) en särskilt bra kombination. Nu visade det sig att Mika hade fått öroninflammation och ställt in i sista sekund. Det var ju hemskt tråkigt. Samtidigt slipper jag beslutsångest att gå dit. Jag klarar mig utan en E-type-spelning liksom.

”I could be anything you like”

Vi såg just en naturfilm om Antarktis. Det var det hemskaste jag har sett. Värre än varenda CSI och Criminal Minds tillsammans. Det förekom bestialistiska mord på små pälsklädda ungar, näbbhackande på djurs ryggar och huggande med betar. Massor av oskyldiga stackare dog och ingen gjorde något åt det. Inga utredningar, inga anhållna – ingenting. De levde i total anarki. Jag sa till N:

Jag: Fy fan, man borde skövla bort hela naturen för den är vidrig och störd. Den borde inte få finnas. Jag klarar nämligen inte av att se sånt här något mer.

N: Du tycker inte att det är lite egoistiskt tänkt av dig?

Jag: Skämtar du? (fortfarande snörvlandes efter den skabbiga polarvargens mord på myskoxsungen).

Jag och N ska hänga lite i Barcelona i slutet på augusti, när jag har varit i byn några veckor. Normalt sett brukar jag och syrran hänga i Barcelona och sova på någon kompis soffa eller futon. Det brukar fungera utmärkt. Ibland har vi spenderat någon natt på olika tvivelaktiga hostals och även ett gammalt hotell från inbördeskriget som inte har möblerats om sedan dess. Det är ascoolt och billigt. I somras bodde jag och N visserligen på ett mer respektabelt hotell. Men inget går upp mot det här drömstället som vi har spanat in. Det är ett fantastiskt nybyggt boutique hotel som ligger ganska långt nere på Diagonal, vid Glories och Torre Agbar. Även om det inte ligger mitt i smeten så är det ju ändå ett mycket bra läge (och nära Gloriesgallerian). När jag sedan ser foton från hotellet så smälter mitt amatörarkitekthjärta.

Någon känd arkitekt har ritat det här hotellet . I bakgrunden – Torre Agbar.

Ett exempel på rum.

Vad sägs om det här badrummet?

Jag skulle gärna ta mig ett dopp på taket och spana över hela staden.

Fin matsal. Säkert god frukost också.

Och lobbyn är ju inte direkt ful.

Vi får se hur det blir. Jag skulle inte direkt gråta av besvikelse om jag fick bo här några nätter.

Bilder: Hotel Silken Diagonal Barcelona

Oj vilken händelselös eftermiddag. Cykling på tv vilket innebär att jag lika gärna kan läsa Skatteverkets blogg. N ligger utfläkt i soffan som en italiensk cykelkung. Anna kom förbi och drack te. Med sig hade hon goda muffins och glossy magazine. Vi häcklade lite folk som vanligt, turades om att hänga framför el interneto och spekulerade i om Torre Agbar i Barcelona saknade dörr. Det roligaste hittills idag var när N kom hem från sin cykelrunda och spexade med sin kagge framför spegeln vilket ledde till att han skrattade så mycket så han fick en ansträngningsastmaattack och jag fick ge honom bricanyl. Han fick andningsstopp med magen hängande utanför cykelbyxorna och jag skrattade ihjäl mig åt hans olycka. Alltid lika vänlig. Ikväll ska jag laga min egenuppfunna spagettigratäng. Det är en pervers form av pastagratäng.

Om jag någonsin får tre döttrar så ska jag döpa dem till riktigt vackra, stilfulla och klassiska namn. Namn som kan inge respekt men även vara en källa till ren skönhet. De ska heta följande:

• Cassandra
• Melissa-Jo
• Vanessa

Det enda som är tråkigt är att jag inte heter Svensson i efternamn. Det hade liksom skapat en betydligt snyggare helhet.

Sensmoral: Man kan lätt förstöra en annan människas liv för all framtid. Tänk på det, nyblivna föräldrar.

N meddelade mig följande innan:

N: Malin, vet du, Skatteverket har skaffat en blogg nu!

Jag: Eh?

Vill man dö tristessdöden så är det väl ett bra tips. Kanske hoppa över sömntabletter ikväll och bänka mig framför datorn? Kommer säkert att snarka gott efter ett halvt inlägg.

Och för att klargöra det hela så bloggar jag om växtplantering för att jag är sjuk. Annars hade jag stått med ett glas vitt, uppklädd och tjusig med Anna, Mia och Henrietta på typ Debasers uteservering vid det här laget. Istället är jag så motbjudande så jag ser ut som en ful kille, iklädd hiskeliga kläder och dricker cola light. Och planterar växter bland tomma indiska matkartonger då givetvis.

Jag har en växt som har hängt med länge nu. Jag fick den typ 2001 vid julen av mina dåvarande elever som jag undervisade. Från början var den ståtlig och hade röda blommor från regnskogen. Under de senaste åren har den dock tappat i fägring och såg nu mer eller mindre död ut. Det gjorde mig mycket ledsen eftersom jag har lagt ner mycket tid på den (i perioder). Nu rådde N på bot och planterade om den med ny jord, några smarta kulor i botten och vattnade den med växtnäring. Om växten inte överlever nu så har jag i alla fall försökt återuppliva den. Jag refererar numera till N som växtkirurgen.

Så här ska den se ut.

Så här ser den ut.

Inga gröna fingrar växer på min hand direkt.