När jag är hemma och det inte spöregnar brukar jag hänga i vardagsrumsfönstret som vätter mot Ölandsgatan och Götgatan. Ni anar inte hur mycket som händer här. Jag är ju då uppväxt i Hasslarp där inget och jag menar verkligen INGET någonsin hände (förutom när Hell’s Angels började kriga med Bandidos och det sköts med pansarskott varannan natt men då flyttade vi).

 På sommarkvällarna när vi var små brukade jag och Anna ta varsitt block och varsin penna, gå upp till Stora vägen och sätta oss vid sockerbetsfältet vid busshållplatsstolpen och räkna bilar. Ibland kom det kanske tio bilar på tre timmar. Då var den en bra kväll. Vad vi gjorde med vår samlade statistik (vi skrev upp färg och bilmodell i blocken) kommer jag inte ihåg. Kanske skrev vi bara ner det för att det inte skulle kännas så meningslöst som det var.

Här i Stockholm har jag bott på lite olika ställen. På Karlaplan hände det inte alltför mycket och de senaste åren har jag tillbringat i Bergshamra, vid skogen och där hände det väl kanske ibland saker men då var det ofta studentikost och således inte särskilt spännande.

Här på Södermalm finns det dock extrema mängder galningar. Polisen hänger alltid här – antingen för att köpa något på 7eleven (ungefär som i Hasslarp där man mötte Hells Angel’s-Janne på Hasslarps Närköp och bytte några ord bybor emellan) eller för att fånga bovar på Ringen. Sedan finns det en pytteliten tant med sjalett som varje dag bär två enorma väskor längs Ölandsgatan. Jag undrar vad hon har i dem. Försöker hon avlägsna styckade lik i små omgångar? Pantar hon stora mängder PET-flaskor? Ingen vet. I fredags mötte Anna och jag en kille iklädd enbart kalsonger och strumpor som hade en skrattande kompis med sig. I lördags såg vi en pirat. Sedan finns det ett 10-årigt punkgäng med raffinerande klädsel och frisyrer, en Rositaalkis, många lördagsfulla och numera även Modettes redaktion.

När så mycket händer utanför huset måste jag helt enkelt sitta i fönstret som en spansk hemmafru utan liv som vet vem alla och ingen i hela kvarteret är. Snart kommer jag att kunna säga till folk att deras unge var full i fredags (”bara så ni vet”) och ta registreringsnumret på bilar som repar dubbelparkerad bil. Det här kan vara mitt kall i livet.

Eftersom jag är sjuk och har ont i halsen köpte min kille Ben & Jerry’s Fossil Fuel på väg hem från jobbet. Den var grymt god. Läs vad den innehåller: Vaniljglass packad med mäktiga chokladkaksbitar och virvlar av chokladfudge är ett hopkok som är så klassiskt att det praktiskt taget är förhistoriskt. Dessutom tillsatte vi ett gäng chokladdinosaurier .

Jo tack – ingen dålig blandning direkt.

Idag sätter någon typ av ledighet igång och tanken var att vi skulle gå ut ikväll. Uteserveringar skulle invigas, band skulle lyssnas på, popstarspotting skulle ske, folk skulle flirta och alla skulle vara på topphumör. Själv vaknar jag med en hals som som känns lika kraftig som en anabolknaprande jugge på gymmet. Jag är alltså sjuk. Efter ett samtal med Tobbe blev jag mycket uppmuntrad ockå – han bara: ”oj, då kommer dunderförkylning imorgon, feber och täppt i hela kroppen på fredag och hostan på lördag – du har ju en massa att se fram emot”. Jag kan meddela att när det gäller förkylningar så uppför jag min mycket värre än en fyrtiotalistman. Det är mest synd om mig i hela världen etc. Det känns liksom skönt att ta ut all skit på en förkylning. Misstänker att N kommer att rymma till landet. I don’t blame him.

Öh, dags att sova nu tror jag. Skrev just på min kusins blogg att jag tyckte att Bob Geldof var ganska snygg. Sedan såg jag den här bilden på honom:

Jag hade liksom mer den här bilden i huvudet. Min smak är ju urkass så här på kvällskvisten. Fast jag tycker ju att Pete Doherty är snygg också (vilket jag ofta också får skäll för). När man ser denna bild blir man ju lite tveksam till sin egen smak.

Fast den som jag har tyckt har varit snyggast längst är David Bowie. Honom blev jag kär i när jag var runt sex år och såg filmen Labyrinth för första gången. Då såg han ut så här:

Som sagt. Min smak är tveksam. Men annorlunda.

Jag undrar om Lejonet & Björnens Marängsvissglass är god. Men det måste ju rimligtvis vara godare att göra en egen marängsviss om man nu är sugen på det. Förresten stör jag mig oerhört på folk som säger marängsvich istället för marängsviss. Ännu mer irriterar jag mig på folk som uttalar Schweiz som Schweitch. Det gör mig knäsvag och får mig att tvivla på människors förstånd.

Jag känner mig lite krasslig idag. Grusig hals och ont i huvudet. Dessutom lockar Nina med snittar på klädbutik ikväll och Katti med gratisspelning på Södra teatern. Jag har en sådan obeskrivlig lust att göra både och men känner mig som sagt mer som mjukisbyxor, tofs mitt på huvudet och en kopp te. Varför händer roliga saker när man inte mår bra? Buhu!

Det där med humor är ju som bekant något som ligger djupt förankrad i framför allt kulturen, men även i generationen. I Sydamerika skrattar man inte åt samma sak som på ryska tajgan och i Sverige skrattar de äldre åt Hasse och Tage, mainstreem-tjugoåringen åt Kristian Luuk och resten åt Alex Schulman. Humor är något som förklarar, eller åtminstone beskriver något av sin samtid, vilket gör fenomenet ännu mer intressant. Det kan kanske i efterhand lyfta fram en känsla, en omständighet som just då, för ett större antal människor, var roligt.

Problemet är att många människor fortfarande tycker att det som var roligt när de var tjugotvå, fortfarande är det roligaste som de sett eller hört när de är sjuttiofyra. Humor utvecklas på samma sätt som allt annat. Man kan aldrig använda sig av uttrycket ”på min tid…” DIN tid är så länge du lever och under den tiden tycker jag att alla borde göra sitt bästa för att följa med i utvecklingen. Varför vill man fastna i något man gillade när man var tjugo liksom?

Den moralpanik som just nu pågår runt Alex Schulmans blogg är i lika delar grymt rolig och grymt tragisk. För det första så förstår jag inte alla dessa människor som envisas med att läsa ALLT Alex Schulman skriver för att sedan använda tjugo års uppdämd ilska till att go berserk i kommentarsfältet. Sluta läs hans blogg och lägg er moraliska energi på viktiga saker. Sedan är det så uppenbart att dessa människor representerar en annan generation (nu pratar jag inte om de uppenbart lågbegåvade som bara inte förstår). De har aldrig känt sjuttio -och åttiotalisternas uppgivenhet i ett ganska vidrigt samhälle. Vår humor är en reaktion på att världen ändå ser för jäklig ut och det egentligen inte finns något att göra åt det. Vi kan skämta om allt. Inget är tabu. Bara man underförstått förstår att den andre egentligen är en intelligent person så kan man ta skämten hur långt som helst. Till och med om judar och kvinnor. Däremot skulle samtalet, för en utomstående, kunna låta ungefär likadant om exempelvis jag talade med en på allvar rasistisk icke-feminist. Skillnaden hade dock varit att det absolut inte var roligt, att jag inte hade skämtat eftersom den andra personen uppenbarligen hade störda åsikter och att de då hade varit ett samtal som även den äldre generationen förstår. Men vi i tjugo, trettioårsåldern har blivit skolade i Hassan, Glenn Killing och Knesset-skolan. Vi tycker att Will Ferrell är ett geni, Jon Heder är underbar och tydligen att Alex Schulman är rolig. Vi kan fnissa åt notiser i På stan, nicka igenkännande åt Tidens anda i Nöjesguiden och fnysa åt publlikfriande, uppenbara skämt. 

Och vi har säkert lika hög moral som er moralpanikare men vi har inget behov av att går runt och visa upp den och kokettera med den. Vi driver istället med den. Oavsett vad ni tycker.

Efter middagen passade jag och min kille på att förolämpa varandra.

Jag: Håll tyst fetto.

N: Håll tyst själv julskinka.

Jag: Håll tyst… hmmm… jäkla Snuttjulle.

N: Va? Sa du Snuttjulle?

Det var precis det jag sa. Varför jag använde just den förolämpningen var för att det var den korvsort som först dök upp i min skalle. För några somrar sedan var både jag och Mia i Helsingborg och hängde i vanlig ordning på Ica Nära på Kullagatan för att komma på något att äta till middag. I kyldisken hittade vi de mest osannolika korvsorter. Snuttjullarna blev favoriterna (vi åt aldrig dem utan glädjes bara åt namnet). En annan korv som vi gillade var Lambadakorven. Namnen var så sjuka så vi fotade förpackningarna med mobilkameror som vi under sommaren tog fram och skrattade åt vid väl valda tillfällen. Varför Snuttjullarna fanns så nära till hands i min hjärna beror på att Mia och jag under den senaste veckan skrattat åt Gorgonzolaplånbok och då var steget inte så långt till dessa korvar direkt. Men vilken lättnad det var att finna dessa korvar när jag googlade dem. Trodde för en sekund att jag hade drömt att det var så de hette. Men nej – se och njut – Snuttjullar till er alla.

Jag har aldrig varit så osugen på att laga mat som idag. Ändå står jag och slänger ihop en hel jäkla lasagne. Uj, vad sakta det gick och vad sur jag var.

Hackar lök – börja gråta. 

 N bara: ska jag hjälpa till.

Jag: Håll tyst.

Grymtar och hackar, steker, gör bechamel.

Jag: Fan!

Jag: Åhhhhhh!

Jag: Meh, jäkla skit!

N: Men, ska jag ta över eller?

Jag: Nej (muttrandes). Jag gör det.

N: Oookej…

Jag: Den smakar ju inget (grymtar), skitköttfärssås.

Jag: Fan! Åh! Åhhhhhh!

N: (tyst)

Nu står skiten i ugnen och ser ut som en lasagnesoppa.

Skitlasage.

Såhär långt har vår ruccola kommit upp nu. Det är inte dåligt med tanke på att den frodas i ett fönster med kvällsol precis vid Götgatan. I lördags natt när jag kom hem och var hungrig var jag dock nära att käka de små skotten som krasse. Tur att jag inte gjorde det. Det hade känts som att mörda sina ungar en natt för att de skrek och sedan ångra sig något förbannat dagen efter. Enda skillnaden är att polisen inte skulle bli inblandad i ruccolamordet.