Dags att färga utväxten blond i dagarna. En avarage polsk prostituerad skulle bli avundsjuk på min utväxt just nu. Det är inte smickrande. Så länge jag håller mig framme nattetid och sedan använder huvudbonad när dagsljuset smyger sig på så fungerar det. Men det kan man lite falla tillbaka på alla gånger. Då är färg en enklare åtgärd.

Jag kommer på mig själv att smygvattna den vackra växten som vi har i fönsterbrädet. N säger att den bara får vattnas varannan vecka, annars kan den dö av övervattning. Men när han är ute så tar jag fram vattenkannan och ger den en slurk vatten bara för att den är så fin. Jag tänker att det är snällt av mig och att den kanske kommer att tycka mer om mig då och blomma lite extra. Detta beteende är förkastligt om jag någonsin kommer att skaffa ungar. Jag kan se det framför mig. N bara: ”ungarna ska enbart ha tre mål mat om dagen och en frukt till mellanmål”. Sekunden efter när N typ slänger soporna eller handlar mjölk så plockar jag fram kakorna, vispgrädden, pommes frites, kycklingklubbor och tunna skivor rostbiff som jag matar ungarna med likt gäss i Frankrike. Jag kommer inte kunna låta bli att ge dem en massa godsaker bara för att de är så söta. Och för att det kommer att tycka bättre om mig. Sedan kommer de att bli trinda tvååringar som sedan blir 100-kilos femåringar vilket kommer att leda till att socialen kommer och tar dem och placerar dem i fosterhem där de kan allt om GI. N kommer att vara så förbittrad över mitt smygmatande så han lämnar mig för en mer sund kvinna och jag kommer att sitta ensam, utan man och ungar och äta kall grillad kyckling med händerna och låta tårarna droppa ner i kycklingskrovet.

Jag ska genast sluta smygvattna växten. Jag ska. Jag ska.

Mina framtida ungar äter lunch

Det var nog nyttigt att komma ut och svänga de lurviga lite igår. Det var ett tag sedan jag gick ut ”på riktigt”. Vi började bra med middag och vin framför Eurovision. Aldrig har så hög allsång hörts genom ett fönster på Ölandsgatan som när vi tre lyssnade på The Ark. Vi sveptes så att säga med av den allmänna schlageryran och lade till vår egna förkärlek till högljudd sång och allmänt larmande. När vi kom bort till Medis var det ingen kö och vi slökollade lite när Familjen spelade. När Laakso gick på hade det kommit  mycket folk och spelningen var bra. En del mellansnack förde minnena tillbaka ett år. Spelningen var i alla fall både energisk och smittande. Tragikomiskt att höra halva indiestockholm sjunga allsång till att hoppa från Västerbron.

Efter spelningen dansade vi lite.När He’s on the phone kördes och vi dansade som bäst kom två malplacerade backslick fram till oss för att med artiga leenden knyta kontakt. Vi smet. Någon gång under kvällen erbjöd jag också en okänd herre en antihistamin. Han verkade inte behöva den, men något i hans ögon tydde kanske på allergi. Eller så tyckte jag bara att det var ett bra sätt att bli av med efterhängsen karl. Han gick i alla fall så det fungerade. Sedan komplimerade jag Markus för underhållning, moonwalkade genom baren, sa ”nej tack, jag har pojkvän” till flera desperata alkoholpåverkade herrar, vandrade hem längs Götgatan och prutade till mig en gammal cheeseburgare och McChicken för femton spänn på lokala Donken. Lyssnade sedan på Serbiens bidrag till det ljusnade.Då gick jag till sängs.

Då, vid femtiden såg jag helt galen ut. Såhär. Dags för skönhetssömn någon?

Shit, min kille kommer att dumpa mig snart om jag inte slutar köra det vinnande bidraget Serbiens lesbopowerballad snart. Han kan ha hört låten tjugo gånger med min egenkomponerade kör sedan han kom hem från sin fest. Det förtjänar ingen. Men, bara en gång till så är det nog (för i natt i alla fall).

Nu har vi käkat – Katti, Anna och jag. Det blev honung, vitlök, soja och citronmarinerad kycklingfilé som jag stekte och till det lantbuljongskokt bulgur och egenmixad paprikakräm. Mycket gott.

Nu känner vi oss nerviga inför Eurovision och fasar för olika östländer. Vit chokladglass och sedan Debaser!

Jag, Anna och Katti på väg att göra Söder osäkert.

Min syrra Mia frågade om hon fick komma förbi och säga hej och umgås lite. I själva verket ville hon låna min locktång och använde ursäkten att vilja träffa mig som ett svepskäl. Nu är hon färdiglockad i bästa dockanda och rusar vidare. Undar hur många fler som umgås med mig bara för min locktång? Misstänker att min andra syrra Anna kan sälla sig i skaran eftersom hon sa att hon skulle komma tidigare till mig för att hinna locka sitt hår.

Mia som docka

Ikväll är det effektivitet som är vårt ledord. Vi ska först hänga hemma hos mig, käka, dricka lite vin och kolla på Eurovision. När låtarna är slut får vi tyvärr, tyvärr hoppa över röstningen och bege oss till Debaser Medis eftersom vi ska se Laakso spela. Vi hoppas att vi hinner in innan de går på. En späckad kväll med andra ord. Nu ska jag hoppa in i duschen och sedan promenera bort till Katarina Bangata och gå på Bondens marknad som jag blev uppmärksam på genom Smillans blogg. Det låter som en paradismarknad för mig!

Jag började fundera på det där med internet och generationen över oss. Det har nog inte varit lätt för dem alla gånger. Jag minns när min familj någon gång typ 1995 köpte en utmärkt Compaq presario med ett trögkopplat modem som vi ungar flitigt använde. Så fort något program krånglade så man fick alt-control-deleat:a så ropade mamma: ”Neeej! Nu är datorn förstörd – den som var så dyr!” Sedan seglade hon och pappa genom någon dataklass och kunde helt plötsligt både starta datorn och knåpa igång internet. Dock använde pappa programmet write oförsvarligt länge ”eftersom det liknade en elektronisk skrivmaskin mest”. Nu mailar han visserligen låtklipp till mig i samma anda som en tonåring så det är glömt och förlåtet.

För någon onsdag sedan pratade jag med mamma och hon sa att hon var så trött. Jag undrade varför:

Mamma: Jo, jag var tvungen att ställa väckarklockan på 01.00 för jag var tvungen att stiga upp och spela in Lost-reprisen i natt.

Jag: Va? Kan ni inte bara lagra programmet på videon?

Mamma: Nej det fungerar inte på den här videobandspelaren så man måste göra det manuellt.

Jag: Men det måste ju gå på något sätt?

Mamma: Nej. Sedan har pappa paxat tv:n ikväll för att se fotboll och då måste han se det via videokanalen annars fungerar inte det heller. Puh, jag får se Gray’s på söndag när det går i repris och sedan har pappa lovat att ställa klockan på 01.00 nästa tisdag så han kan spela in Lost-reprisen då.

Jag: Herregud, ni måste lära er om fildelning!

Sedan gick det ett par dagar och jag skakade på huvudet så fort jag kom att tänka på deras extremt komplicerade nattvak kring sina tv-serier. Då talades vi vid igen – jag och mamma – den här gången om kommande bra filmer.

Jag: …och sen måste ni se Blades of Glory. Det är Jon Heder och Will Ferrell som spelar konståkningspar.

Mamma: Jag har ingen aaaaning om vem de är!

Jag: Jo, Jon Heder är han som spelar Napoleon Dynamite.

Mamma: Har aldrig hört talas om!

Jag: Jooo, den rödhåriga killen i den där filmen som du tyckte var konstig och som du inte kunde förklara handlingen för dina vänninor.

Mamma: Jaaa, just det! Han som var så loj och oengagerad.

Jag: Precis – och Will Ferrell – han är skitkänd, har varit med i SNL och en massa filmer.

Mamma: Ingen aning!

Jag: Han har gjort en urrolig sketch där han blir utskälld av sin tvåårriga hyresvärd Pearl…

Mamma: (avbryter) … men den har jag ju redan sett ett par gånger på klipp från youtube.

Jag: Eh, va?

Precis, ibland förvånar de en. Ena sekunden har de noll koll och nästa sekund verkar de hänga med bätttre i populärkulturen än gemene gymnasieelev.

Jag gillar inte alls att Trailor park boys bor i Sunnydale. Det finns bara ett Sunnydale för peeps like me – det är Buffy the Vampire Slayer’s Sunnydale. Nu bor väl visserligen Trailor park boys i Kanada och Buffy i Kalifornien men ändå. Det är dålig fantasi. En ripoff. En skam. Nu fick jag lust att sträcktitta på säsong fem och sex av Buffy.  Åh, tre glas vitt gör mig till en gaggande pensionär. När jag ligger på servicehuset (vilket jag för övrigt kommer att göra i korridors-style – eget rum men delat allrum med er – Katti, Sara, Jos etc) så kommer jag att ligga där i min säng, proppad med Stilnoct och Propavan (som nu med andra ord) och tjata om att personalen ska ta fram Buffyboxen och sätta på ett nytt avsnitt. Då kanske man dessutom har så dåligt minne (kanske tack vare Stilnocten) så man inte minns att Angel blir Angelus i säsong två eller att Buffy kolar vippen i säsong fem. Då blir det som en helt ny serie. En Halloween klädde min syrra Mia ut sig till Buffy. Hon hade fula svarta och vita kläder (för kort kjol såklart), halsband med kors, klackskor och en egentäljd stake. Det var fint tycker jag. Jag älskar Buffy. Och Spike såklart. En gång för flera år sedan laddade jag och Mia ner James Marsters (Spikes) bands musik och brände den på cd-skivor. Det var hemskt dåligt men vi lyssnade ändå. En gång var vi nära att lägga typ 400 pund på att åka på ett Angel och Spike-convention i London. Men där gick gränsen någonstans, kände vi. Jag säger dock inte att det skulle ha varit tråkigt. Man kunde vinna en frukost med de båda. Jag kan se mig och Mia ätandes kokt ägg in front of Angel and Spike. Fint.

Angel och Buffy

Spike (James Marsters)

Freitagskaffe med Anna nu. Sedan ska N få slava i köket medan jag lutar mig tillbaka i soffan och njuter av ett glas vin och kollar på Jericho och Lost. Är lite trött idag. Jag hade FF igår (N var borta med jobbet över natten) så jag passade på att ha alla lampor tända, tv och musik på till klockan ett medan jag åt en påse kanelrosor och en tub med skinkröra på baguette. N trodde mig inte när han frågade vad jag hade ätit till middag. Men jag kan hålla med om att en tub med skinka låter pretty äckligt. Konstigt nog var det ganska gott. Men sedan får man inte förglömma att det mesta är gott när man är utsvulten. Snittarna på Sturegallerianshoppingen var typ torkade bananer och några nötter. Det mättade ingen mage direkt.