Jag tycker att Ica Ringen börjar arta sig på fredagar. Idag stod de och bjöd på chilimarinerade ribs med barbequesås, renklämmor och Zeta bönsallad. Jag gick och smååt som en minglare på en kändisfest trots att klientelet mest bestod av pensionärer med vagnar, kryckor och käppar. När vi pluggade brukade vi alltid åka till Mörby centrum på fredagseftermiddagar för att köpa mat och vin till helgen. Då brukade jag alltid spara in en lunch genom att äta mig igenom Hemköp. De brukade vara fenomenala på bjudmat. Även om jag är tämligen nöjd med Ica Ringen idag så når det knappast Hemköps nivå. Där brukade till och med efterrätt dyka upp kring fryshyllorna.

Igår mötte jag upp entouraget utanför Klippet på Fridhemsplan. Jag hade slängt på mig jeans med jättehög midja, en uttvättad större t-shirt med tryck (som jag rullade upp ärmarna på) som jag hittade längst ner i N:s t-shirtgarderob, satt upp håret på sidorna med hårnålar och till det rött läppstift, Wayfarers, skinnpaj och guldiga basketskor. När min syrra Mia dök upp sa hon:

Mia: Wow! Who are you and what did you do to my sister?

Jag: Tack för den! Ser jag ut som en tönt annars eller?

Mia: Nja, kanske.

Jag: Jag tänkte Kirsten Dunst möter Rockabilly liksom.

Mia: Jag ser mer ”trendig-i Stockholm-men-fungerar-lika-bra-i-trailer-parken”.

Jag: Humpf. Med din frisyr ser du ut som en penis.

Mia: (Med ro) Ja, det vet jag.

Din sökning – gorgonzolaplånbok – matchade inte något dokument.

Förslag:

• Kontrollera att alla ord är rättstavade.
• Försök med andra sökord.
• Försök med mer allmänna sökord.

Google fungerar helt enkelt inte tillfredställande alla gånger. Humpf.

Jag är en tönt. Jag lyssnar på den stadiga serbiska donnans Eurovisionlåt på Youtube om och om igen. Avskyr mig själv ibland för att jag alltid faller för etniska flöjter och pompösa ballader på obegripliga språk. Det är skamligt. Men låten är pampig.

Jag tycker att det är så sorgligt när de pratar om de fattigaste europeiska ländernas bidrag i Eurovision Song Contest. Nu kör det allra fattigaste landet – Moldavien – sitt usla bidrag och det enda jag kan tänka (istället för det annars uppenbara hycklandet och hånandet) är hur synd det är om dem och hur svåra liv de haft. Kanske artistens hemska kläder ser ut så för att de inte hade råd att köpa några andra. De fick kanske leta fram en trasig gammal tröja i en koffert på låtskrivarens vind som överlevt Sovjetunionens uppgång och fall, matcha det med ett par skinnbyxor som de köpte av en spottsyver av någon prostituerad och sedan stylat hennes hår med Ruski Kommunism Hair Spray eller liknande. Därför känner jag bara ”stackars dem” och ”jag måste rösta på det fattiga landet”. Det känns lite som att skänka pengar till barnen i Afrika. Fast med musik.

Så nu måste jag bara trycka i mig något snabbt att äta sedan bär det iväg till Allmänna Galleriet för releasefest. Det var längesedan jag var på AG:s. Det var ett av mina favoritställen för några år sedan. Ascool industrilokal, svårt att hitta dit (det finns inga skyltar utanför och sedan får man gå upp några trappor i ett hus och så vips är man där) plus att de har supergod mat i restaurangen. Misstänker att ett gäng av mina pals är där också. Sedan ska jag vidare på ett shoppingmingel i Sturegallerian och sånt gillar ju jag. Men som sagt – en macka i magen innan – annars går jag bärsärkargång på snittarna.

Det regnar rakt ner nu. Ösregnar. Det är enormt positivt då mitt hår blir fabulöst av regn – det bara fylls av volym och antar en tjusig wet look. Problemet är sminket. Det rinner ut. Men man kan ju knappast begära mer än en sak i taget. Jag ska ta mig till Releasefesten senare idag genom att stirra ner i marken så håret tar allt regn. Och jag kommer att se fab ut!

För någon månad sedan käkade min familj, jag och min kille middag ihop. Måltiden avslutades med Prinsesstårta då födelsedagar firades. Min kille hatar grädde (vilket jag tycker är fascinerande och ytterst excentriskt – vem älskar inte nyvispad grädde på kladdkaka till exempel?) och min syrra Anna hatar marsipan. Under efterrätten kunde man se hur Anna snabbt skalade sin tårtbit på marsipan och vek ihop den som en grön plånbok för att sedan snabbt och smidigt skicka den över bordet till N som åt upp den. De gjorde det bästa som ett team av Prinsesstårtan alltså.

Jag sög på ordet ”marsipanplånbok” ett tag för jag tyckte att det var ett ganska vidrigt ord. Sedan slog det mig att jag hade hört något liknande, men ännu äckligare förut och tankarna bar mig iväg till Skåne och Helsingborg.

Varje gång vi kommer hem till våra föräldrar brukar mamma släpa med oss till Ica Maxi så att alla tre systrarna kan få det frukostbröd de äter för tillfället, välja juice själva och tjafsa om huruvida Coca cola light eller Pepsi Max är bäst. Då brukar vi även passa på att uppföra oss som femåringar igen. Vi springer omkring på Ica Maxi, tappar bort mamma, skrattar åt äckliga produkter och tränger oss i provsmakarkön. Sedan brukar vi hänga i köttdisken eftersom Ica Maxi Helsingborg har ett helt team av köttinspiratörer som uppfinner olika köttvarianter. Jag tror att deras vitlökssnäcka är den som säljer bäst (vilken består av rullat kött fyllt med vitlöksost). Men vår klara favorit var ju plånböckerna. Det fanns till exempel en italiensk plånbok som bestod av kött som var vikt och fyllt med mozzarella och parmaskinka. Sedan fanns det såklart andra köttplånböcker. Kanske texmex? Eller franska örter? Det enda som etsade sig fast i min hjärna var det kreativa och ack så vidriga sättet att använda ordet kött och ordet plånbok i samma ord. Köttplånbok. Det låter mycket värre än marsipanplånbok.

Jag ska fortsätta min så att säga nyare approach till livet – nämligen förhålla mig någorlunda positiv till allt. Nej, där gick jag för långt. Jag menar nog mer att jag ska fokusera på de saker och personer som är positiva i mitt liv och passa på att njuta av de saker jag tycker är roliga under tiden de sker istället för att redan ha tankarna på nästa grej och stressa på. Det må vara att jag har tusentals negativa saker i mitt liv – eller tiotusentals snarare – men om jag bara fokuserar på dem så riskerar jag att inom snar framtid gå en bitter väg till mötes. Tänker man negativt så blir det negativt. Om man dessutom har dåliga karma som jag blir inte saken bättre. Ibland känns hela livet som ett dåligt skämt men om jag till exempel skulle komma på tanken att svinga mig nerför Västerbron så skulle det helt säkert köra en pråm full med gamla sopor (à la Sällskapsresan SOS) i precis samma ögonblick som jag faller och därmed skulle jag sitta skitsur med ryggvärk i någons gamla frukostäggskal och mensbindor och tvingas åka pråm till någon avlägsen skärgårdsö som bara har båttrafik på helgen. Därför ska jag vända på karman. Om jag gör något bra kanske något bra händer i mitt liv. Just nu äter jag chips och ler. Det kanske leder till en joggingtur imorgon? Se – tillförsikten fattas mig inte i alla fall.

Jag säger bara att Cajsa Warg – delikatessmatbutiken som ligger på Renstiernas gata/Kocksgatan är ett mecka för matentusiaster som jag. Nog för att jag har läst i Mr Virtanens blogg om detta paradis men av någon underlig anledning har jag aldrig kommit dit i egen hög person. Idag skedde det dock. Jag var lite tidig till middagsträffen så jag passade på att smita in i matens tempel. Tyvärr hade jag inte så mycket tid som jag hade behövt där men det lilla jag hann se gjorde mig nästan tårögd. Där låg buffelmozzarella i delikartonger, vaktel- och ankägg, fransk rouille, Bjärekyckling ja allt en person som jag tappar fattningen av. Ska avsätta en hel eftermiddag någon dag och installera mig där.