Nu är det fredag och dessutom redan månaden juni. Det ska nog firas med både tacofiesta och kanske ett glas vin. Själv försöker jag återhämta mig från gårdagens publikanstormning till min obskyra och modesta blogg. Jag inser med en tår i ögonvrån att jag nog aldrig kommer att bli Aftonbladets Sarah Silverman. Inte ens en ljum kvinnlig Alex Schulman. Jag föredrar ja-sägare framför jag-hatar-dig-sägare, kan man säga. Jag har lärt mig min läxa. Man får inte längre skämta om barn. Nu undrar jag om handikappade, dvärgar, judar, homosexuella och långtidsjukskrivna också räknas in i icke-skämta-om-gruppen. Det gör de antagligen. Då har jag bara norrmännen kvar. Och Bellman då förstås. I framtiden kommer ni alltså att finna de bästa Bellmanhistorierna här, på den fula, onda Malin Collins blogg. Hoppas det inte finns någon som värnar speciellt om honom. Bellman alltså. Men det gör det med all säkerhet. Jag stoppar en trasa i munnen, klistrar igen med silvertejp och handklovar sedan mig i radiatorn. Jag är tystad…

…trodde ni va?

Sarah Silverman säger här det jag känner.