Även om jag säkert i mångt och mycket uppfattas som en ytlig, brudig tjej så är det faktiskt inte hela sanningen. Jag har alltid varit en slags pojkflicka i bemärkelsen att jag i prinicip vägrat bära rosa, alltid tagit plats, inte varit rädd att hugga i (när det har gällt allt från tunga flyttkartonger till att styra upp situationer), under lång tid kört svartfärgat hår i sextiotalsapage och alltid skytt brudiga samtal i form av ”hon är en bitch” etc. Ytligt sett tror jag visserligen att folk lätt uppfattar mig som en sterotyp för blond, gillar att gå ut, hatar spindlar och pratar om poänglöst Hollywoodsskvaller-kind-of-girl. Allt det där är jag också likaväl som jag är det andra.

Under det tidiga tjugohundratalet tröttnade jag lite på den där rejäla, tuffa Malin som alltid är redo att kavla upp ärmarna, ge svar på tal och vägra långt hår. Som den sanna rebell jag trots allt alltid har varit gjorde jag revolt mot mig själv, lät håret växa till midjan, färgade det blont och valde att skratta ibland istället för att orka ta diskussioner som jag ändå inte ansåg leda någonstans.

Idag är jag nog tryggare med mig själv. Jag är rejäl men måste inte hävda mig. Jag kan i brist på ork spela dum för att få mig ett skratt istället för ett bråk (vilket inte alltid fungerar i bloggvärlden, men ändå). Jag låter mig själv parodisera på bimobomyten ibland enbart för att jag vet att jag är så långt man kan komma från en Linda Rosing. Och det känns skönt.

Och aldrig kommer jag att förstå de som på allvar diskuterar ögonskuggor, brun-utan-sol-märken eller menar att de skulle dö om de visade sig utan smink på offentlig plats. Men jag låtsas att jag hänger med – och småskrattar i tanken.