Jag sitter här och filosoferar om min spanska by. Snart bär det av och några veckor ska spenderas på precis samma sätt som alla somrar. I den här lilla fiskebyn har vi tillbringat våra semestrar sedan vi knappt kunde gå och att återvända är alltid som att komma hem. Fast till ett annat hem. Vårt parallelluniversum kan man säga. Vi har varit de enda långa (nåja), blonda turisterna och det närmsta 90 % av byborna har kommit ”den stora världen”.

Varje sommar när vi kom körandes i vår Volvo börjades skvallret och inom en timme visste hela byn att svenskarna hade anlänt. Eftersom det hela började när 1970-talet gick över i 80-tal med en affärsdeal mellan pappa och en hotshot i grannbyn så är vi också uppväxta med dennes söner. De räknas också till hotshots (men är trots det de mest generösa och finaste människor jag känner) vilket har föranlett ännu mer skvaller hos bybefolkningen. När jag var runt femton år så minns jag att vår granne Tre Tunnor (som vi kallade honom på grund av hans abnormt stora kroppshydda) på knagglig engelska frågade om vår pappa verkligen var en framgångsrik vapenhandlare eller ej. Min pappa säljer grönsaker vilket låter betydligt mer harmlöst men kanske inte tillräckligt spännande för att starta ryktesspridning om. Jag hörde för övrigt förra sommaren att Tre Tunnor numera bara vägde 69 kilo efter en lyckad gastic bypass, var lyckligt gift och hade flyttat till en grannby och öppnat en pizzeria.

I somras cirkulerade även ett rykte om att den där stora lyxjakten som låg ankrad i småbåtshamnen tillhörde oss. Vi försökte förklara att vi enbart åkte en motorbåt modell mindre. Ingen vill lyssna. Jag försökte förklara att en trampbåt är den största marina investering jag skulle kunna göra för tillfället. Vet inte om de trodde mig. Rykten är till för att tros på. Det gör bylivet roligare.

Och vi skvallrar lika mycket som dem. Förra året konfronterade jag en kille som sommaren 2001 hade skvallrat om att vi fyra tjejer verkade ha lagt på oss sedan sommaren innan. Det hade irriterat mig i fem år. Han förnekade att han någonsin hade sagt något liknande och jag förlät honom över en shot whisky-peach (djävulens påfund för övrigt).

Men oj vad jag längtar. Till slöfrukost vid 12 (i bästa fall), läsning av i snitt två pocketböcker om dagen i en solstol, en sangria och gratis nötter borta på Vitors strandkiosk (med mycket skvaller om alla på stranden från vår sida), ett linne och kjol över bikinin och promenad i byn, mysa i luftkonditioneringen på Mercadona, en stark kaffe på Lo Barranc, Emmentalerost och Serranoskinka med ett glas iskallt rosé med håret i turban med mamma och pappa, slagsmål med tjejerna om vem som ska sminka sig först, låna varandras kläder, promenad upp till Subway (indiebaren i byn) vid midnatt och snacka med indiegänget, några Estrella och dans till gamla indiedängor, farlig ravinpromenad ner till stranden och Seaway., spana efter Annas eller Sannas ragg, snacka med folk, dansa, snacka vidare, trilla hem vid sex, länsa kylen så tyst man kan utan att väcka mamma och pappa (yes, jag är snart 30), fnissa på rummen med systrarna och slutligen stoppa i öronpropparna när man fnissat klart och sova till lunchtid. Bylivet är bäst.

Detta är downtown