Finns det något som jag inte gillar så är det de två mest hypade och överskattade högtiderna som nyårsafton och midsommar. Då ska fester ordnas, alla vänner vilja samma sak, alla vara lyckade och lyckliga. På nyårsafton kan man åtminstone stanna kvar i stan och ordna fest hemma. På midsommar däremot ställs det vansinniga krav som lantluft, dukat långbord, äcklig sill och fint väder. Under större delen av min uppväxt har jag spenderat midsommar i Spanien och känner således egntligen ingenting för det svenska firandet. Första gången jag firade midsommar i Sverige (som jag minns) var jag femton år och det ösregnade. Jag äter mig mätt på kokt potatis och gräddfil (och det tar lång tid) och fryser. Det är ungefär mitt bästa minne.

Denna midsommar var det meningen att vi skulle åka ut på en pytteliten skärgårdsö redan på torsdag och spendera två nätter i en riktigt idyll. Det lät ju på pappret helt underbart men nu är jag tyvärr Malin Collin och inte en normal individ. Jag hispar över vädret (vill som sagt inte frysa). Jag fasar med med en magkänsla som i en berg-och-dalbana över att sova på okänd plats med för mig okända människor i två nätter och känner tårarna bränna bakom ögonlocken. Jag känner mig mentalt utamattad redan innan över att behöva vara socialt kompetent under två dygn (och hör redan mina desperata monologer och vansinniga val av samtalsämnen som brukar uppstå när jag hamnar i en trängd social situation med okända). Sammanfattningsvis kändes hela midsommarprojektet läskigt.

Nu har vi ändrat planerna och tar bilen och kör till N:s föräldrars mysiga torp och firar midsommar med jättegod mat, N:s bror och flickvän, föräldrar, hund och en bra säng att sova i. Och jag känner mig trygg, lugn och börjar till och med se fram emot midsommarhelgen, för första gången någonsin.