Idag har benen känts tunga. Inte av någon hemlig motion under gårdagen, utan mer som en metafor för tunghet i sinnet. Melankolin väckte mig imorse. Jag försökte somna om men den ruskade i mig, gav sig inte. Jag tog ut öronpropparna och bettskenan (ja,  det är ett under att jag har en pojkvän) och försökte stirra melankolin i vitögat men den bara stirrade tillbaka på mig och gav sig inte förrän jag hade stigit upp. Idag vann den. Imorgon tänker jag fortsätta sova när den väcker mig. Då kanske den tröttnar, ger upp. Fram tills dess ska jag och melankolin skriva lite saker, laga en köttfärssås och sedan provköra N:s föräldrars bil. Hoppas melankolin blir åksjuk och kräks. Då kanske den inte vill vara hos mig längre.