Jag avskyr Per Gessle. Jag kan inte ens inbördes ranka vad som är värst med honom. På delad förstaplats – hans gnälliga, tillgjorda sångröst, hans slingade damfrisyr, hans botoxade ansikte, hans pinsamma texter och slutligen hans popularitet bland folket.
Hej, jag heter Per Gessle och jag har just klippt luggen och tycker om när du tar på mig.
Packlista för midsommarfirande:
Nu har både mamma och min syster Anna ringt för att med darrande röster säga att jag ska köra försiktigt idag då bilsemestern till landet går av stapeln. Jag brukar som sagt sällan framföra något fordon så jag kanske inte är Sveriges allra bästa förare men samtidigt inte den sämsta heller. Nu börjar jag själv bli stressad och känner att jag kommer att intaga tantpositionen i förarsätet – ni vet när man rullar fram sätet så långt man kan och har ratten direkt under hakan och kör med tungan ute på överläppen (det gör jag alltid när jag koncentrerar mig). Wish me luck.
Scenen utspelar sig i parets vardagsrum. Kvinnan är exalterad över ett nytt inköp.
Jag: Kom hit och lukta i min armhåla. Jag har en helt ny deodorant. Den har 24-timmarsskydd, ska inte färga vitt på kläder, är skonsam mot huden och är både antitranspirant och antiperspirant. Fantastiskt!
N: Den luktar Red bull.
Jag: Vad fan.
Jag och min syrra har kört en systerkväll. Det inkluderade självklart calzone, rödvin och en massa låtar. Anna gjorde en beundrandsvärd tolkning av Kim Carnes – Bette Davies Eyes (hon fick till samma raspiga röst) och jag körde min gamla idol Cyndi Lauper – Time After Time (och tänkte osökt på My name is Earl). Sedan blev det spansk electro för hela slanten och vi längtade till Barcelonas uteliv där man kan klä ut sig utan att bli uttittad. Fast när vi ska dit är det ändå så varmt så man inte kan klä ut sig utan bara klä av dig. Men det bryr ingen i Barcelonas nattliv ändå sig om. Det finns alltid någon som är naknare (hmm, kanske jag blandar ihop klubbkidsen med de prostituerade på Ramblan nu) eller konstigare klädd. I Stockholm verkar man behöva gå till Teatron för en liknande upplevelse. Och där verkar alla vara tre och ett halvt år gamla och lite wacko. Jag fortsätter med vårdad klädsel ett tag till. Ett litet tag i alla fall.
Idag har jag varit och fikat med den här magen. Eller mest kommunicerade jag med magens ägare – min bästis Joanna. Vi körde en maratonfika och klarade upp en hel del av livets bekymmer. Sedan blev jag rädd för att Joanna inte kan något om barn. Hon talade redan om vikten av fint bordsskick och ungen är inte född ännu. Men jag skakar av spänning när jag tänker på september och det är dags för ungen att titta ut. Joanna hispade lite över att hon kanske kommer att ångra sig då.
Vet ni vad den här bilden föreställer? Det visste inte jag heller under väldigt lång tid. Denna sak stod förr högst upp på en hylla i min killes lägenhet. Jag registrerade denna sak undermedvetet under en tid. Sedan kom dagen då min kille frågade om jag hade sett måttbandet och memoryhjärna som jag har visste jag var det låg.
Jag: Måttbandet ligger uppe på hyllan, precis bredvid Darth Vader-masken.
N: Va! Ursäkta vad sa du att det var för något?
Jag: Eh… Darth Vader-masken?
N: Du skämtar? Du tror på allvar att cykelhjälmsväskan är en Darth Vader-mask?
Jag: Ja, alltså jag har ju aldrig tittat så noga vad det är. Jag har bara registrerat det och sedan utgått från att det var en Darth Vader-mask.
N: Som om jag skulle ha det stående i en hylla bara sådär.
Jag: Ja, det har jag inte ens tänkt på. Men ja, det skulle inte förvåna mig.
N: Humpf.
Sådär. Nu har jag varit runt söderförorterna och cruisat med N:s föräldrars åk. Känner mig laddad inför bilsemestern på torsdag. Jag kör ju aldrig bil i den här staden. Det beror allra mest på att jag inte äger någon bil så jag är hänvisad till kommunala transportmedel. Men på tordag ska jag alltså köra mig, N och en tårta säkert 13 mil. Men det är lugnt. Åket är automatväxlat så det är som att köra radiobil på kringresande tivoli. Typ.
Jag ser att Aftonbladet gör ordentlig reklam för det här med sommarbloggare. Jag kanske ska anmäla mig. Problemet är att jag inte kommer på något att skriva om. Alla mina historier som lämpar sig att förtälja som icke-anomym bloggare är berättade. Jag har tusen andra som jag dock väljer att inte dela med mig med några tusen okända. Just idag känner jag att inspirationen tryter. Att det inte finns något mer kvar att säga. Eller åtminstone att alla ämnen jag kommer på är dödligt tråkiga. Riktiga sömnpiller. Eller vad säger ni:
Idag har benen känts tunga. Inte av någon hemlig motion under gårdagen, utan mer som en metafor för tunghet i sinnet. Melankolin väckte mig imorse. Jag försökte somna om men den ruskade i mig, gav sig inte. Jag tog ut öronpropparna och bettskenan (ja, det är ett under att jag har en pojkvän) och försökte stirra melankolin i vitögat men den bara stirrade tillbaka på mig och gav sig inte förrän jag hade stigit upp. Idag vann den. Imorgon tänker jag fortsätta sova när den väcker mig. Då kanske den tröttnar, ger upp. Fram tills dess ska jag och melankolin skriva lite saker, laga en köttfärssås och sedan provköra N:s föräldrars bil. Hoppas melankolin blir åksjuk och kräks. Då kanske den inte vill vara hos mig längre.