Idag kom jag ett steg närmare min viktminskning. Jag insåg nämligen att jag hade börjat fjälla över hela ryggen, axlarna och överarmarna. Jag har aldrig sett något liknande förut. Det ser ut som om jag ömsar skinn. Jag tror att jag i skrivandets stund har tappat runt ett kilo i ren gammal flagnad hud. Alla sätt att gå ner i vikt är bra utom de dåliga.

Finns det något som jag inte gillar så är det de två mest hypade och överskattade högtiderna som nyårsafton och midsommar. Då ska fester ordnas, alla vänner vilja samma sak, alla vara lyckade och lyckliga. På nyårsafton kan man åtminstone stanna kvar i stan och ordna fest hemma. På midsommar däremot ställs det vansinniga krav som lantluft, dukat långbord, äcklig sill och fint väder. Under större delen av min uppväxt har jag spenderat midsommar i Spanien och känner således egntligen ingenting för det svenska firandet. Första gången jag firade midsommar i Sverige (som jag minns) var jag femton år och det ösregnade. Jag äter mig mätt på kokt potatis och gräddfil (och det tar lång tid) och fryser. Det är ungefär mitt bästa minne.

Denna midsommar var det meningen att vi skulle åka ut på en pytteliten skärgårdsö redan på torsdag och spendera två nätter i en riktigt idyll. Det lät ju på pappret helt underbart men nu är jag tyvärr Malin Collin och inte en normal individ. Jag hispar över vädret (vill som sagt inte frysa). Jag fasar med med en magkänsla som i en berg-och-dalbana över att sova på okänd plats med för mig okända människor i två nätter och känner tårarna bränna bakom ögonlocken. Jag känner mig mentalt utamattad redan innan över att behöva vara socialt kompetent under två dygn (och hör redan mina desperata monologer och vansinniga val av samtalsämnen som brukar uppstå när jag hamnar i en trängd social situation med okända). Sammanfattningsvis kändes hela midsommarprojektet läskigt.

Nu har vi ändrat planerna och tar bilen och kör till N:s föräldrars mysiga torp och firar midsommar med jättegod mat, N:s bror och flickvän, föräldrar, hund och en bra säng att sova i. Och jag känner mig trygg, lugn och börjar till och med se fram emot midsommarhelgen, för första gången någonsin.

Jag sitter här och filosoferar om min spanska by. Snart bär det av och några veckor ska spenderas på precis samma sätt som alla somrar. I den här lilla fiskebyn har vi tillbringat våra semestrar sedan vi knappt kunde gå och att återvända är alltid som att komma hem. Fast till ett annat hem. Vårt parallelluniversum kan man säga. Vi har varit de enda långa (nåja), blonda turisterna och det närmsta 90 % av byborna har kommit ”den stora världen”.

Varje sommar när vi kom körandes i vår Volvo börjades skvallret och inom en timme visste hela byn att svenskarna hade anlänt. Eftersom det hela började när 1970-talet gick över i 80-tal med en affärsdeal mellan pappa och en hotshot i grannbyn så är vi också uppväxta med dennes söner. De räknas också till hotshots (men är trots det de mest generösa och finaste människor jag känner) vilket har föranlett ännu mer skvaller hos bybefolkningen. När jag var runt femton år så minns jag att vår granne Tre Tunnor (som vi kallade honom på grund av hans abnormt stora kroppshydda) på knagglig engelska frågade om vår pappa verkligen var en framgångsrik vapenhandlare eller ej. Min pappa säljer grönsaker vilket låter betydligt mer harmlöst men kanske inte tillräckligt spännande för att starta ryktesspridning om. Jag hörde för övrigt förra sommaren att Tre Tunnor numera bara vägde 69 kilo efter en lyckad gastic bypass, var lyckligt gift och hade flyttat till en grannby och öppnat en pizzeria.

I somras cirkulerade även ett rykte om att den där stora lyxjakten som låg ankrad i småbåtshamnen tillhörde oss. Vi försökte förklara att vi enbart åkte en motorbåt modell mindre. Ingen vill lyssna. Jag försökte förklara att en trampbåt är den största marina investering jag skulle kunna göra för tillfället. Vet inte om de trodde mig. Rykten är till för att tros på. Det gör bylivet roligare.

Och vi skvallrar lika mycket som dem. Förra året konfronterade jag en kille som sommaren 2001 hade skvallrat om att vi fyra tjejer verkade ha lagt på oss sedan sommaren innan. Det hade irriterat mig i fem år. Han förnekade att han någonsin hade sagt något liknande och jag förlät honom över en shot whisky-peach (djävulens påfund för övrigt).

Men oj vad jag längtar. Till slöfrukost vid 12 (i bästa fall), läsning av i snitt två pocketböcker om dagen i en solstol, en sangria och gratis nötter borta på Vitors strandkiosk (med mycket skvaller om alla på stranden från vår sida), ett linne och kjol över bikinin och promenad i byn, mysa i luftkonditioneringen på Mercadona, en stark kaffe på Lo Barranc, Emmentalerost och Serranoskinka med ett glas iskallt rosé med håret i turban med mamma och pappa, slagsmål med tjejerna om vem som ska sminka sig först, låna varandras kläder, promenad upp till Subway (indiebaren i byn) vid midnatt och snacka med indiegänget, några Estrella och dans till gamla indiedängor, farlig ravinpromenad ner till stranden och Seaway., spana efter Annas eller Sannas ragg, snacka med folk, dansa, snacka vidare, trilla hem vid sex, länsa kylen så tyst man kan utan att väcka mamma och pappa (yes, jag är snart 30), fnissa på rummen med systrarna och slutligen stoppa i öronpropparna när man fnissat klart och sova till lunchtid. Bylivet är bäst.

Detta är downtown

Jag är helt uppenbart ingen matfotograf ännu – därför ser den här maten ut lite som något från en vägkrog mellan Linköping och Alvesta. I själva verket har jag lagt ner flera timmar på denna rätt som består av rostbiffsfiléer grillade i grillpanna, sås gjord på rödvin, matlagningsgrädde, köttbuljong och krossad rosé- och grönpeppar. Till det bakade potatisar som jag gröpt ur, blandat med kantareller som stekts med finhackad lök och vitlök i smör, parmesanost, äggula, matlagningsgrädde, salt, peppar och lite kryddgrönt. Sedan har lade jag tillbaka potatisröran i skalen och gratinerade dem i ugnen tills de fick fin färg. Vid sidan av serverade jag en enkel sallad på ruccola, mozzarella och babypärltomater, olivolja, citronsaft och lite salt och peppar. Gott var det i alla fall.

Vad gör man en iskall, regnig söndag? Jo, man tar rosépeppar, grönpeppar och svartpeppar och bygger en egen mortel av plastpåsar och vinflaskor och skapar således en fin kryddblandning till en kommande sås. Sedan gör man ingenting. Sedan kollar man på Babel och menar att Bring it on var en bättre film (djup och analyserande filmvetare som man ändå är). Sedan köper man parmesanost för sina sista slantar. Sedan fryser man med en filt i soffan. Efter det saknar man sin lilla solstrålssyster som är i Spanien hela sommaren. Sedan återupplivar man några smultronplantor och läser en glossy inredningstidning. Sedan är dagen nästan slut.

Jag är verkligen inget fan av fryspizzor men fastnade för just denna – Dr. Oetker Pizza Pollo – idag i frysdisken (när jag insåg att N inte skulle komma hem till middag och jag tyckte att en färdigpizza framför Buffyavsnitt skulle bli min lördagkväll). Jag har ett svagt minne av att jag för längesedan har läst någonstans att den skulle vara god så jag slog till. Och till min förtjusning var den mycket god. En tunn och någorlunda frasig botten toppad med fina bitar kycklingfilé, spenat, väl avvägd kryddning och en krämig ost. Jag som är besatt av ost smulade även på lite färsk mozzarella som verkligen lyfte hela pizzan. Men vad jag vill säga är att jag verkligen kan rekommendera den här pizzan av hela mitt hjärta (åtminstone om vi snackar fryspizzor). Med tanke på min fina reklam så kanske Dr Oetker har lust att ge mig en livsranson? Eller åtminstone en kupong med tre kronors rabatt?

Snackade med pappa som hade kommit hem från sin blixtvisit i USA. Han hade inte köpt någon glass till mig. Däremot kryddor. Jag älskar skumma kryddblandningar. Först sa han i och för sig att det var ett saltkar och ett pepparkar som han hade tagit med sig men jag hörde sedan något om ”ovanliga blandningar” och dessutom snappade jag upp ”en hel påse med presenter”. Det låter utmärkt. Sedan sa han att han hade ätit en köttbit som vägde typ ett kilo, besökt USA:s största köpcentrum och sett många stora rumpor.

Pappa: Amerikanare är jättetjocka. Dessutom har de små motorer på trampbåtarna så de slipper trampa.

Jag: Åh, såg du någon som var så tjock så att den fick åka en sån där ihopfällbar rullstol?

Pappa: Nej det gjorde jag faktiskt inte.

Jag: Vad synd!

Pappa: Ja faktiskt.

Jag har spenderat den något kyliga men dock soliga eftermiddagen med min syrra och Smillan på en uteservering där lunch intogs och många ämnen snackades igenom. Vi hade aldrig tidigare träffats (jo, alltså jag och min syrra har träffat varandra innan men inte Smillan) så detta blev härligt möte. Det är kul när man under flera månaders tid har kommenterat hos varandra, läst varandras bloggar och skickat mejl och sedan helt plötsligt står öga mot öga med varandra för första gången men känner redan att man känner personen ifråga. Det var ett mycket kul möte och timmarna flög iväg. Tror nog att det i framtiden blir fler träffar och fler timmar av snack, så trevlig som Smillan var!

Fredagen bjöd på festligheter som aldrig ville ta slut. vi började hos min kusin där vi fick underbart god mat, vin och många samtal. Jag fick även en portion lek med en liten treåring vilket resulterade i en ny (väldigt kort och sluddrigt pratande) bästis. Sedan drog vi oss bort till Riche där jag inte varit på månader. Vakten med historiens bästa ansiktsminne släppte således oss förbi den väntande pöbeln (märk väl – om jag själv någon gång måste vänta på min tur så refererar jag till de som får passera förbi som idioterna eller kanske svinen). Inne på Riche fann vi äntligen min favoritbloggstalker Lisa som vi stämt träff med efter några telefonsamtal. Det var såklart ett kärt möte efter månader av kommentarer och mejl. Vi snackade lite skit och sedan var vi tvungna att smita vidare på Stureplan till det relativt nyöppnade stället Neu. Där spelade nämligen mina två gamla vänner reklamhotshotsen skivor. Kvällen avslutades med mig i en soffa vid skivspelarna, skrålandes gamla rock- och indiedängor som killarna spelade. It was sweet. Drog hem när det hade ljusnat och hade ett osedvanligt flyt med tunnelbanan. Idag är hjärnan seg.

Nu ska jag hoppa i en klänning, sedan börjar helgens kalas alldeles strax med födelsedagsfest hos min kusin som bor några kvarter bort. Trots att vi bor så nära så blir det väldigt sällan av att vi ses. När vi väl lyckas får ihop en träff så brukar de pågå i genomsnitt i tio timmar i sträck. Man kan säga att vi tar igen för missad tid. Jag har en stark känsla av att det kommer att bli likadant idag. Sedan vet man man aldrig om det lutar åt en utgång lite senare. Det beror lite på hur min syster lyckas återhämta sig från sin förkylning. Man kan ju hoppas på ett litet mirakel.