Sen höstkall junikväll strax innan midnatt. Jag ordnar med fönstret innan läggdags och kikar ut på gatan som ligger tom och öde. En tunnelbana har just kommit. En tjej går ensam gatan fram på väg mot de mindre gatorna. Femtio meter bakom går en man som också verkar vara på väg hem. Var tionde meter vänder tjejen sig om för att se var mannen är. Efter varje titt ökar hon farten på stegen, de höga klackarna till trots. Vi får ögonkontakt, tjejen och jag. Vi förstår varandra direkt. Jag håller också koll. Åtminstone fram till gatan tar slut och hon svänger upp till vänster. Jag tittar lite till även om jag inte kan se henne längre. För jag vet också hur det känns. Precis hur det känns.

Dagens låt: Allt som är ditt med Säkert!

”Du går genom parken
Det är inte ens natt än
Och två som går bakom springer ifatt och tar
Allt som är ditt

Jag har hört vad han heter
Jag står med ett gevär
Jag ska spendera mitt liv
Och ta tillbaka allt som är ditt”

Jag kom att tänka på det här med när man lärde sig olika ord och företeelser som liten. När jag var sex år så var jag helt galen i både filmen The Never ending Story och Limalhs soundtrack med samma namn. Jag tror pappa spelade in den åt mig på en kassett från radion och jag lyssnade på den om och om igen på min lilla grå bandspelare som jag hade fått i doppresent. Pappa frågade om det var min favoritlåt. Jag minns att jag fick värsta aha-upplevelsen när jag insåg att man kunde ha något som hette favoritlåt. Jag sa inget om det utan svarade bara ”ja” och spolade tillbaka kassetten för att lyssna på den ännu en gång. För mig kommer den alltid vara min första favoritlåt.

I ungefär samma ålder åkte min familj över till Helsingör en lördag (vilket man ofta gjorde när man var från Helsingborg) tillsammans med min elva år äldre kusin som jag älskade att hänga i hasorna. När vi hade spatserat Stengade fram och tillbaka några gånger sa min kusin att vi kunde sätta oss på den stora trappan upp till postkontoret ”för att titta på folk” ett tag. Jag förstod ingenting. Hur kunde man frivilligt vilja sitta ner och bara glo på människor som passerade förbi? Jag hade inte förstått principen med att häckla konstiga människor ännu. Men det kom med åren.

När jag gick i lekis så skulle vi ha en stor kabaré för alla föräldrar och syskon. Jag var ett ganska försigkommet barn som gärna sjöng och stod på scen så detta var en höjdpunkt utan dess like. Själv var jag utklädd till Pippi och mamma hade flätat mitt långa hår, stoppat in ståltråd i flätorna för att få de att stå rakt ut och slutligen sprayfärgat hela konstverket rött med en sådan där klassisk åttiotals-lugg-färgspray. Innan kabarén satte igång sa mamma lycka till och då sa jag att jag kände mig konstig i benen. Mamma frågade om jag hade ont. Jag förklarade att det inte gjorde ont med när jag böjde knäna så skakade liksom hela benen. Då skrattade mamma och förklarade att jag var nervös inför mitt uppträdande. Ordet nervös hade jag hört men detta var den allra första gången jag förstod vad det innebar.

Jag och Sienna Miller – lika som bär. Eller åtminstone Sienna Millers klänning och spåtantsgipsyklänningen som jag lånade av Mia är lika som bär…

Igår när jag stod och väntade på tunnelbanan så gick en mamma och hennes kanske trettonåriga son förbi. Mamman såg ut som vilken östermalmstant som helst (det var alltså i denna stadsdel jag befann mig) medan sonen var mer än lovligt nördig. Stackaren var i den där åldern då fötterna bara växer helt obehindrat medan kroppen ännu inte kommit in i växtspurten. Detta innebar att han såg ut som ett L i profil. Till sina käcka shorts i gubbmodell hade han ett par töntiga herrstrumpor och bruna Stig-Helmer-sandaler (lika de på fotot nedan). Jag tyckte så synd om ungen som såg ut som en liten fjantig omodern gubbe. Och utan tvekan var det mamman som låg bakom detta fashion mistake. Hade ungen själv fått välja så hade han ju kört ett par coola shorts och sneakers. Men den där hemska mamman ansåg väl att det var viktigare att ungen ”såg trevlig ut” när hon släpade med honom på afternoon tea med sina vänninor istället för att ge honom en sportslig chans att skaffa polare. Somliga borde (om man nu inte ska vara krass och säga ”aldrig få skaffa barn”) läsa en tonårsmanual innan de skaffar barn.

Jag ringde upp syrran som ska på date. Efter varje mening var jag tyst i ungefär femton sekunder. Jag ansåg att det var ett mycket effektivt sätt att öva på potentiell pinsam tystnad som lätt kan uppstå när man träffas på tu man hand på ett tidigt stadium. När jag hade skapat sju-åtta pinsamma tystnader tyckte jag att hon var härdad nog och redo för daten. Jag måste vara en världens bästa personliga coach.

Alltså skjut mig i huvudet snälla någon! Det står två månglare med dragspel respektive saxofon strax bredvid Systembolaget vid Ringen. Sedan två timmar tillbaka har de om och om igen, utan en enda paus, spelat Idas jäkla sommarvisa. Det låter svajigt och småfalskt. Ju fler gånger de spelar låten desto mer självförtroende får de två musikanterna vilket gör att börjar improvisera lite (framför allt han med saxofonen). Jag får lust att bara gå ner och skrika åt dem. Har inte kunnat tänka en enda tanke sedan klockan ett.

Oj, vad kul man kan ha på alla dessa ständigt växande antal skvallersidor som man klickar sig igenom dagarna i ända (nåja). Men det är oenkligen roligt att se those Hollywood celebrities göra knäppa grejer.

Här gillar jag att allas vår favorit Jake Gyllenhaal ser ut som en mormon på LAX flygplats. Det är bara namnskylten som saknas.

Här ska Keanu Reeves försöka äta lunch men blir påhoppad (får hoppas att inte denna stadiga bit hoppade på honom på riktigt – Matrixmuskler i all ära – men han hade inte haft en chans mot henne) av ett flertal fans. Keanus date ser överförtjust ut.

Jake Gyllenhaals bedårande syster Maggie är cool, struntar i paparazzifotograferna och ammar på.

Ginger Spice har skaffat sig en PT modell större… Ett genidrag om man vill se liten och nätt ut på paparazzibilder.

Cirkusen Britney Spears visar som vanligt upp sin svala elegans när hon ska på middag.

Bilder från http://justjared.buzznet.com

Eftersom jag är en sådan person som lider av (eller kanske skapar lätt) förväntansångest så sitter jag här just nu i mitten av juni och hispar över vad jag ska ge till min kille när han fyller 30 om tre (3) månader. Det kan tänkas uppfattas som en aning överdrivet av många men det är i själva verket viktigt. Tänk om jag ger den fulaste presenten liksom. Då kommer han säkert att minnas det i hela sitt liv – hur besviken han blev. Jag frågade vad han önskade sig för någon dag sedan (nej, sanningen är att jag frågar honom varje dag några gånger) och då sa han bara att han tyckte att allt jag hade gett honom förut var hemskt fint och att han blev glad för det. Men jag kan ju för sjutton inte ta den gamla skjortan som han fick när han fyllde 29 och slå in igen. Jag måste komma på något bra, minnesvärt, fint och exklusivt. Synd bara att budgeten för tillfället ligger på fyra kronor.

Grattis älskling, hoppas du kan ha nytta av denna vackra skål. Öh.

Min pappa drog till USA idag och det enda som jag inte kan komma över är att det är alltför besvärligt att transportera glass från Det Stora Landet i Väst till Sverige. En av Ben & Jerrys senaste smaker är nämligen min drömblandning – Caramel Ice Cream with Cinnamon Bun Dough & a Caramel Streusel Swirl. Alltså kanelbulledeg i glass och jag går bananas. Och så är pappa där den finns men kan inte ta med den hem. Undrar om man kan få honom att köpa en frysväska där och lägga i några paket med frusna ärtor så glassen håller sig kall på flygresan? Jag ska nog inte fråga honom för då finns risken att han faktiskt skulle genomföra det.

Just nu är jag dödligt sugen på att åka till London för att gå på någon av gourmethamburgerkedjan Hamburger Unions restauranger. De lagar hamburgarna själva på order, använder chiabattaliknande bröd, är noga med var produkterna kommer ifrån och har så fina pommes frites så att de inte ens är nedfrusna. Med min passion för burgare så kan ni ju bara tänka er hur sugen jag är. Hoppas på att det sprider sig till Stockholm. Gärna redan ikväll.