När våren går över i sommar brukar singelsvenskarna (och nåja säkert en och annan skakelöverhoppare också) förkovra sig i flirtande. Det kan man förstå. När isen smälter så sker detsamma med de svenska tungsinta känslorna. Om man sedan lägger till en utlandssemester till de tinade svenska känslorna så brukar det bara kunna gå på ett enda sätt – rakt in i semesterromansernas gap.

Själv har jag mången sommarromans på mitt samvete. Man skulle kunna säga att allt började med att vi tre systrar under uppväxten fick höra om vår mors eskapader i Italien under tidigt 1970-tal. Då dejtade hon en Luigi under dagarna på stranden eftersom han förtjänade sitt levebröd på nätterna. Under de lediga kvällarna och nätterna då Luigi var på jobbet passade hon på att dejta en Mario som arbetade på dagarna (och jo, de hette verkligen så). Detta arrangemang fungerade utmärkt för min mor som utnyttjade semestern till fullo fram till den där ödesdigra kvällen då Luigi fick ledigt från jobbet och överraskade mamma i famnen på Mario. Det slutade med att mamma lärde sig många italienska svordomar och stod utan dejt resten av semestern. Vi tre systrar lärde oss att play it safe och ta vara på semesterflirtar.

Under den årliga semestern i vår spanska by 1994, då jag var 16 år gammal, råkade jag möta en belgare. Jag gick med på att semesterdejta honom enbart för att när man kisade med ögonen och tittade på honom i motljus påminde han lite om Suedes dåvarande gitarrist Bernard Butler. Trots att han hette som en karaktär i The Simpsons stämde jag träff med honom på stranden följande dag. Det skulle jag aldrig ha gjort. När han dök upp på playan var han iklädd ett par badtrosor. Min då fjortonåriga syster packade ihop sina strandattiraljer och gick hem med orden:  ”det är bara efterblivna som bär badtrosor” och räddade därmed sitt rykte i den spanska byn. Själv var jag fast på stranden i flera timmar med badtrosbelgaren och led flera svåra kval. Dagen därpå skulle han lyckligtvis åka hem och godhjärtad som jag är gick jag med på en sista dejt samma kväll. Vid avskedet fylldes hans ögon med tårar och han gav mig en tafflig kyss. Min mamma stod självklart (i en nyfiken familj går man aldrig säker) en bit bort, gömd bakom en husknut och paparazzifotade hela händelsen, vilket numera sitter i familjealbumet tillsammans med textraden ”Malin säger hejdå till sin belgare”. Belgaren gav mig ett hologramhalsband med ett öga som motiv. Jag gav mig själv dåligt samvete.

Dagen efter belgaren hade lämnat byn övergick jag i en sommarflit med en hederlig spanjor. Mamma gillade inte honom för att han under hennes dagliga motionssim i poolen brukade skvätta vatten på henne. Jag tror till och med att hon kan ha använt ordet ligist när han kom på tal. I alla fall fram till den dagen då spanjoren knackade på dörren för att överlämna ett inköpt kassettband med Laura Pausini som mamma gillade just den sommaren. Då gick han an. Som vanligt när familjen i slutet av sommaren packade ihop sig i Volvon för hemfärd mot Sverige så byttes adresser med löften om tät kontakt och solglasögonen åkte på så man kunde gråta fram till franska gränsen. Dock uteblev de utlovade breven. Åtminstone fram till i juni året därpå då jag fick en maskinskriven sida där det stod att han inte hade haft tid att skriva innan men undrade när jag skulle dyka upp i den spanska byn igen. Han fick inget svar.

Att ge sig på semesterromanser i sydeuropa kan också vara förknippat med kulturchocker vilket för vissa personer som inte tänker sig för både en och två gånger kan komma att dra på sig både posttraumatiska stressymptom och andra psykiska men. En kompis kompis (och ja, så brukar det heta men den här gånger var det faktiskt inte jag) hade en kväll för flera år sedan lyckats snärja den hippaste barcelonakillen och hamnade slutligen på efterfest i hans pojkrum (för självklart bodde han hemma trots att han var närmare 30 än 20). En stark passion sänkte sig över 90-centimeterssängen i mörkt trä med prydligt filtöverkast och denna vän fattade beslutet att känna på hippa barcelonakillens skinkor. Tyvärr möttes hon av hud och inte kalsongtyg (vilket man faktiskt borde kunnat vänta sig) vilket fick henne chockad att inse att den hippa killen bar ett par stringkalsonger (och inte på ett postironiskt svenskt sätt utan på fullaste allvar). Svenskan reste sig upp och tog till reträtt snabbare än vad den hippa barcelonakillen hann säga buenas noches. Antagligen lärde hon nog också sig hur farligt det kan vara med tillfälliga förbindelser – man vet inte tillräckligt mycket om dem och kan därför råka illa ut (på alla möjliga sätt).

Min minsta syster inledde sin första spanska sommarflirt när hon var fjorton är gammal. Hon inkasserade ett taskigt hångel och sedan en hel höst av körtelfeber. Efter det har hon varit synnerligen restriktiv med salivutbyte på semestern. Somliga får liksom lära sig den hårda vägen.

Fenomenet semesterromanser är dock mycket godtyckligt. Aldrig annars är man så uppsluppen, glad, spontan, solbränd eller benägen att gå ut som under de där semesterveckorna i sydligare länder. Om man träffar en tjusig ung man så uppfattas man lätt som en obekymrad, tokrolig och spännande blond gasell under de där veckorna. När man skiljs åt så lovar man att hålla kontakten, kanske till och med försöka hälsa på varandra så fort som möjligt, trots att ett helt EU ligger emellan som en romantikens järnridå. När hösten kommer så falnar dock solbrännan och likaså spontaniteten och lättjan. Man blir sig själv igen. Och vidare kontakt med flirten är oftast dömt att misslyckas. Han kanske inte passar lika bra i höstjacka som i badshorts. Hans härliga sommarnattsfestande kanske inte är lika fräscht en novembernatt i Sverige. Eller hans inkomst som båtmekaniker på semesterorten kanske inte genererar tillräckligt med pengar ens för en Ryan Air-biljett till Skavsta. Själv rutar man in livet i åtta-till-fem-scheman och måste betala räkningar och laga lunchlådor. Glöden brukar ha slocknat och totaldött innan första advent. Men det är också det som är charmen med just sommarflirtar. De ska vara just det – något man kryddar den mest underbara årstiden med, ett lämpligt attribut till flipflops och minikjol, ett sätt att fly lite från sitt tråkiga vardagsliv. Om man har det i åtanke kan det göra semestern ännu roligare.

 
Belgaren och Malin kramas farväl i fjärran. Fotograf: Gunilla ”Paparazzi” Collin 1994.