Jag har på sistone funderat en hel del på ett visst fenomen – nämligen vad som förenar okända människor med varandra. Jag har länge haft en patetisk utopibild (tillsammans med Madonna) om att det är kärleken till musik som kan få människor utan tidigare koppling till varandra att mötas. Eller kärlek till nästan vad som helst (segling, stickning, resor, golf, matlagning) borde kunna få oss att förenas med tidigare okända personer. Det vi kan komma överens om är att det krävs en sak eller en upplevelse att samlas kring för att kunna förenas  – ett gemensamt intresse eller i alla fall en gemensam situation.

Vad jag tyvärr har kommit fram till är att det bästa sättet för folk att mötas är genom avsky och hat mot en annan person.

Exempel på detta finner vi överallt i vårt vardagsliv. Hur många arbetskamrater har inte kommit varandra närmare genom att tillsammans prata bakom ryggen på en chef eller en viss irriterande kollega? Hur många studenter har inte knutit livslånga vänskapsband med personer som de gemensamt spydde galla på professorn med? Eller personer som gemensamt störde sig på den beskäftiga tönten i klassen? Eller den snygga smala tjejen i klassen? Eller på den där dryga politikern? Eller på alla som har mycket pengar på sitt konto?

Med det här inlägget vill jag inte brodera ut alltför mycket med att förklara hur intensivt jag stör mig på gnälliga, ständigt klagande personer – för jag inser att jag själv kan gnälla rätt bra själv när det väl gäller. Det jag vill komma till är istället fenomenet på den här lekstugan som brukar kallas för Aftonbladets blogg – vilket går ut på att ett stort antal personer ständigt ska skriva om hur mycket de avskyr Alex Schulman men fortsätter ändå att läsa hans blogg och skriva egna inlägg om hur hemskt det är. Dessa moralens väktare, vilka annars går i taket så fort någon skriver något skämtsamt om valpar, barn, tjocka eller annat som måste försvaras har nu tvärvänt och sitter och skriver hemska saker om en person som de aldrig har träffat men tror sig känna. Jag vill tillägga att jag varken är Alex Schulmans hantlangare eller bryr mig särskilt mycket om honom. Jag läser hans blogg – ibland skrattar jag och ibland klickar jag mig vidare om jag inte tyckte att inlägget var roligt eller bra. Mer energi än så lägger jag inte ner.

Det intressanta här är att de som tycker att de moraliskt sett står långt över Alex Shulman, numera spenderar dagarna med att fraternisera med andra bloggare genom att skriva varenda negativ mening de äger i sina hjärnor. Nu är alla ”hata Alex”-bloggarna bästa vänner och dunkar varandra i ryggen med tummen upp och uppmuntrande ord. Inser de inte att de är exakt likadana själva? Att de verbalt slaktar en annan person med liv och lust, ivrigt påhejade av sina medbloggare. Om man har som ambition att försvara moralen så är det inte särskilt imponerande att ge sig på personer.

Men, som sagt, det finns inget bättre sätt att skaffa nya vänner än genom gemensamt hat av en annan person.