Ibland tänker jag att jag ska öppna en restaurang. För några år sedan hade jag och min syrra Anna ett ambitiöst koncept som vi utvecklade i flera månader och tanken var då att slå upp portarna i Barcelona. Sedan har allt från tavernor i vår spanska by till lyxkrog i Stockholm via cateringtankar passerat revy i mina tankar. Saken är nämligen den att när jag har funderat hit och dit över en ny idé så inser jag alltid att 1. Jag älskar mat, älskar att laga mat och älskar att bara umgås med råvaror och livsmedel. Och 2. I restaurangmiljö ingår extrem stress, hård jargong och små marginaler. Dessa två konstateranden går tyvärr inte ihop hos mig. Så fort mat blir stressigt så tappar jag passionen, inspirationen och ofta även lusten att leva (tänk kokande hett restaurangkök med argsinta, egensinniga kockar som dricker sprit till frukost, beställningar som blandas ihop och såser som skär sig). Skulle jag jobba på det sättet hade jag inte varat länge. I bästa fall en hel kväll men antagligen inte mer än tjugo minuter. Alltså – ingen bra idé.

Min tanke just nu är att öppna en mindre restaurang med två rätter på menyn och plats för två gäster i taget. Det låter som  en lagom stressnivå. Huruvida det skulle vara lönsamt har jag inte hunnit räkna på ännu. Jag kanske nöjer mig med att fortsätta laga till mina nära och kära istället.