Något som alltid både äcklat och skrämt mig är gycklare. De är som medeltida clowner med ett ohälsosamt intresse för eld. Det kan på många sätt alltså inte bli värre. Det tråkiga är att gycklarkulturen inte stannar inom gycklartältens tältdukar, utan sprider sig som innovativa subkulturer runt om i världen.

I sydeuropa finns en typ av människor, vilka jag aldrig sett till här i Sverige. Som ung svensk kan man lätt uppfatta dessa personer som ”några som gick musikestetiska programmet på gymnasiet” och verkar ”vara i kontakt med sitt inre barn” (vilket för övrigt kan verka smaklöst). Jag vet en tjej som en kväll – nyanländ till Barcelona – utbytte saliv med en sådan här kille och sedan dagen efter fick syn på honom på stan när han plockade upp en halväten glass ur en soptunna och mumsade i sig den. Då var det dags att lära sig särskilja de svenska musikesteterna från deras alltmer radikala kusiner. De sydeuropeiska avarterna uppfyller således följande kriterier:

• Dreadlocks och slarviga kläder (kanske illa sittande snickarbyxor, urtvättad t-shirt och sandaler)
• En skabbig hund som följeslagare
• ”Lever utan att betala något” – vilket i praktiken innebär att de är squatters (husockupanter) och äter den mat som matställen och caféer slänger vid arbetsdagens slut
• Det enda de betalar för är sitt hasch och sina litronas (öl i enliters glasflaskor)
• De går att finna på centrala torg där de sitter i gäng på marken och spelar slött på en bongotrumma (se; Plaza del Tripi i Barcelona eller Place de la Comedie i Montpellier)
• De gycklar (med färgglada jonglerbollar, med eld, med knivar och med bollar fastsatta i långa snören som de snurrar runt)

För er som är ute och reser i sommar – stay away om ni inte vill riskera att få hepatit och/eller en hemlös, haschrökande sommarflirt som inte sett en dusch sedan i april. Gycklare är aldrig hälsosamt.

Här ser ni några spanska gycklare med hund och blåsinstrument.