Efter en trevlig släktsammakomst med catering-libanesisk middag och gott vin är jag nu hemma. Har fått lite babykräk på axeln av bebisen och pedagogiskt lärt 1,5-åringen att klappa valpen Kalle. Nu organiserar jag storflyttardagen imorgon. Det sägs att det tär nästan lika mycket på människor att flytta som att förlora en nära anhörig. Om jag inte organiserar väl så riskerar jag tyvärr att förlora den anhöriga som jag ska flytta in hos. Han verkar vilja börja flytta i gryningen så det är klart till klockan tolv då Tour de France börjar. Detta innebär att jag måste upp tidigt imorgon och vara flitig så denna svåra ekvation kan lösas. Tur att syrran hjälper till också. Vi två är nämligen stjärnor på att lyfta tunga saker ihop. Den typen av aktiviteter kan få oss att ge oss in i handgemäng som på den gamla goda tiden då vi kneps, kastade galgar på varandra för att O’boy-pulvret var slut när man kom hem från skolan eller bara dunkade varandra i huvudet av allmän irritation. Om ni ser två kvinnor i åldersspannet 25-30 år som slåss imorgon så är det vi. Bara så ni vet.