Jag skulle egentligen gått ut ikväll. En hel drös av mina vänner skulle kolla på Vapnet (vilka I love – töntig pop or not) och dricka öl på Trädgården och köra lite summer catch up. Eftersom jag lider av dåliga nerver vilka tenderar att intensifieras avsevärt på grund av flytt så fick jag surt nog stanna hemma och sniffa på luktsaltet. Eller i själva verket ställde jag till en mindre scen och råkade sedan somna av utmattning till klockan halv nio. Då vankades det inbakad pizza vilket jag inte var sen att hänga på. Resten av kvällen har spenderats med att tömma kartonger som jag just packat. It never ends. Nu sitter jag framför tv:n och kollar på Superman 2 och dricker ett glas vitt. När jag var liten hade vi den inspelat på videokassett från dansk tv. Jag tror såg den ett par tusen gånger. Jag tror inte jag fattade allt – dansk-engelskan var alltid lite tricky. Men det som berörde mig mest var scenen när ondingarna dödar ett par astronauter på månen. Som barn var mitt drömyrke att bli astronaut. Om jag hade satsat på det så hade jag kanske blivit det kvinnliga svaret på Fuglesang. Vilken tanke! Och vilket medialt utrymme jag skulle ha fått. Men när jag såg astronautscenen idag så kändes det lättare när min kille sa: ”äh, var inte så blödig, det är ju bara ruskis”. Med tanke på min skräck för ryssar så tog jag det inte så hårt när ondingen sparkade ut ryssastronauten som en fotboll ut i rymden. Jag blev snarare nästan lättad.