Nu är det snart dags för den årliga spanska-by-semestern. Då kommer jag att bli ännu tjockare. Det är nämligen såhär det går till: Många kvällar är vi ute och äter med vänner på olika restauranger. Vår by, som är en liten fiskeby, har fisk och skaldjur som specialitet och det är inget som min kära syster skulle ens våga slicka på under pistolhot. Således placerar vi oss alltid bredvid varandra under dessa middagar med mycket folk och ett oändligt antal rätter. När jag har ätit upp min portion så gör syrran  den sedan många år finslipade ”byta-tallrik-så-ingen-ser-manövern”. Så sitter jag där med en ny portion Calamares a la Romana, en ny med blåmusslor, ännu en med Almejas. Sedan tar babybläckfiskarna över och efter det Navajas, havskräftor, Gambas a la plancha och kanske någon snigel eller havsanemon. Sedan rätt på paellan eller Fideuà med skaldjur. Därefter blir det sjötunga eller Zarzuela och lite marulk. Vid det här laget har jag ätit ungefär sju kilo mat från havet och min ansiktsfärg är något grön. Min syrra är däremot glad i hatten på grund av två flaskor skumpa på fastande mage. Hon petar i sig lite bröd med alioli och jag försöker avböja dessert utan resultat och sitter sedan med en glass med parasoll i och en likör för att kunna smälta sju kilo fisk. Sedan går vi ut. Syrran dansar med fin siluett och jag sitter däst i en stol och rapar jätteräkor. It’s going to be a sweet vacation.