Nu hörde jag dörren stängas bakom min kille. Jag har lägenheten för mig själv ett tag nu. Nu ska tiden utnyttjas till max. Med ena handen ska jag svänga ihop en krämig kräftstjärtspastasallad (som han inte gillar) och med andra handen byter jag tv-kanal. Det var den här biten som var den fina med att vara singel – när man aldrig behövde kompromissa om någonting: ikväll äter jag fem stekta ägg till middag – check, ikväll kollar jag på ett The Bachelor-maraton på tv – check, ikväll spelar jag dåliga sydamerikanska merenguelåtar på högsta volym och fuldansar utan att störa någon – check. Men å andra sidan tänkte man kanske inte så mycket på det då utan längtade efter någon att krypa upp i soffan med på söndagkvällar och kolla på film och käka take away med. Kommer man någonsin att sluta sakna det man inte har oavsett hur bra det man har egentligen är? Jag tror inte det. Det borde ju i så fall betyda att man slutar leva, slutar tänka och slutar vara sig själv. Och det vill man ju inte.