Jag snackade just med syrran som spenderar sommaren i Andalusien. Värmemässigt är det bland det dummaste man kan göra. En sommar var jag kanske fem, sex veckor i Sevilla och Cordoba. Då var det i snitt mellan 48-50 grader varje dag. Jag var en millisekund från att hospitaliseras på spanskt slutenpsyk. Jag hade till och med försäkringskassans E111 i handen varje gång jag lämnade huset på grund av trolig kollapsrisk. Jag blev aldrig helt återställd. Därför kände jag djupt med syrran som hade fått spendera helgen inomhus, framför tv:n i vardagsrummets luftkonditionering tills klockan slog 21 och de vana spanska medborgarna vågade sig ut igen.

Vi skrattade en del åt alla turistgrupper med bleka tyskar, engelsmän och skandinaver som syns ute på Granadas, Sevillas och Cordobas torg vid 14-tiden på eftermiddagarna, då solen står som högst och städerna är mer eller mindre nedstängda på grund av hettan. Detta verkar inte bekomma turisterna. De fikar på uteserveringar och går i långa led i trånga gränder och beundrar morisk arkitektur. Att några damer från Hamburg och den där gamle gentlemannen från Durham säckade ihop utanför souveniraffären stoppar inte dem. De ger dem lite ljummet mineralvatten från flaskan i väskan och sedan bär det iväg igen.

Vi jämförde det hela med att turista i Gamla stan i januari då nordanvindarna håller svenskarna hemma. Minus tjugo grader är ingeting jämför med femtio plus, kan jag säga. Vi spekulerade huruvida snöplogarna runt Stortorget ofta stöter emot något stelt och kallt och upptäcker att det är sex, sju ihjälfrusna kineser, fyra ryssar med kameror en äldre japan i snödrivorna. Kanske håller någon en garntomte i den likstela handen från Stortorgets julmarknad. Kanske finner man bara en trave vykort på kungafamiljen skrivna på ett obegripligt språk. Det vore ju sorgligt.

Men vad jag vill påvisa med det här exemplet är att man bara bör stadsturista under vår och höst. Annars håller man sig på stranden eller i skidbacken.