Igår kväll mitt under allt tumult vilket inkluderade gammeldansk (jag vägrade dricka), en opassande flirt, Heinekenflaskor i mängder, sexy rap dance made by me, gapskratt och tusen fula foton så tittade en av mina gamla killkompisar på mig, fokuserade blicken en aning och sa: ”Malin, det är härligt att se dig lyckligare”. Där, under en sekund av den galna utekvällen tänkte jag på vad han just hade sagt. Har det synts så väl? Och är jag lyckligare nu? Ja, det är jag nog. Jag kommer antagligen aldrig att bli helt lyckligt, men det är heller inget jag strävar efter längre. Jag tror inte det är förrän då som man kan bli lycklig – när man lägger ner de skyhöga kraven på ett perfekt liv, låter saker och ting vara och låter sig själv flyta med ibland och bara skratta. Det var just det jag gjorde igår. Och det gjorde mig lycklig.