Nu är jag äntligen hemma efter en varm dag på språng. Jag hann till och med en lunch med min kille. Vi intog romantisk italiensk brödpannkaka på en inrökt italiensk pub med heltäckningsmattor, spelmaskiner, tacky konst och ett gäng alkoholister. Det var mysigt förutom att min kille satt och kollade på tv-shop som visades på en tv uppe i ett hörn av lokalen medan jag pratade om viktiga saker. Härliga tider.
Nu har jag en högtflygande ambition om att laga åtminstone två olika maträtter som ska räcka ett par dagar under denna vecka. Kom på att storkok är mer ekonomiskt än oxfilé. Det ska bli en mustig köttfärssås med massor av rödvin, fond och lagerblad och en quorngryta med ett imponerande antal grönsaker. Det strålande vädret får mig visserligen att tappa fokus just nu.
För ett par timmar sedan ringde jag hem till mina föräldrar i Skåne. Det gick fram flera signaler och sedan svarade en man vars röst jag inte kände igen. Jag frågade vem det var och mannen svarade att det var Ronny. Eftersom ingen i vår familj känner någon Ronny blev jag misstänksam men ursäktade mig med att jag hade ringt fel. När jag sedan kollade det senaste uppringda numret såg jag att det faktiskt var helt korrekt. Jag hade alltså ringt hem till mamma och pappa och en Ronny svarade att mina föräldrar inte var där. Jag hann se pappa dunkad i skallen med ett paraply, mamma bunden med morgonrocksskärp och en Ronny som fyllde säckarna med alla lila prylar som finns i vårt hus (ja, alltså mamma är besatt av färgen lila och har därför skapat ett lila hus). I panik ringde jag mammas mobil och hon svarade och sa att hon och pappa var ute och gick och var på väg hem. Jag sa att de borde skynda sig eftersom Ronny vid det här laget antagligen höll på att bära ut sofforna och tjocktv:n. Mina föräldrar pilade hem och ringde och meddelade att allt var intakt och ingen Ronny syntes till. Vi antog att Telia hade gjort en felkoppling med telefonerna eftersom det var den enda rimliga förklaringen. Jag säger ytterligare en gång idag: My poor nerves!
Idag mår jag lite konstigt. Anna och jag promenerade till Mariatorget och gick en väldigt konstig väg dit, på gator jag aldrig satt min fot på innan. Södermalm är större än vad man tror och bakom knuten lurar det alltid någon söt, bortglömd gata med vackra färgglada fasader och små gulliga balkonger med terracottakrukor dit storstadens buller inte ens når. Efter mycket om och men anlände vi slutligen till Mariatorget och då hade jag gått in i en klassisk klimakteriesvettning. Trodde det var lite för tidigt att äntra klimakteriet vid 29 men vid närmare eftertanke mindes jag ett Oprah-avsnitt där en 28-årig kvinna gått rakt in i menopausen. Det skulle vara typiskt mig och min urkassa karma för övrigt. Sedan gick vi hem och körde två Buffyavsnitt medan jag började huttra och fick spänningshuvudvärk. Det kanske inte var klimakteriet som spökade ändå. Bara dåliga nerver. My poor nerves.
Det som uppmuntrar mig är dock att jag ser att min bloggstalkning förra sommaren (som gav fina resultat) verkar ha inspirerat andra unga, vackra damer. Jag utnämner härmed bloggstalkning som den nya grejen – the new shit. Efter den här sommaren ska inga fina singeltjejer sitta hemma och vänta på sms som aldrig kommer eller hålla helgen öppen om i fall att just ”den där killen” behagar höra av sig och planera in en i sitt busy liv. Från och med nu tar vi saken i egna händer, tjejer. Att vara försigkommen och ta för sig på ett smart sätt är det bästa sättet att skapa sin egen lycka. Det är min övertygelse. Så kör hårt alla medsystrar där ute!